Emerging Church

Idag läste jag en uppsats från Lunds universitet, skriven av Göran Landgren. Rubriken var Emerging Church - en missionerande gemenskap i en postmodern tid.

Just ämnet Emerging Church är något som intresserat mig mycket senaste året. I korta drag kan det beskrivas som ett nytt sätt att tänka kring kyrkan med dess uppdrag och utformning. Det är inte ett nytt samfund, utan beskrivs snarare som en rörelse, eller ett samtal, över samfundsgränserna. Mer exakt än så kan man knappast bli med Emerging Church, då det finns lika många sätt att se på rörelsen som det finns aktiva deltagare.

Det som tilltalar mig med Emerging Church är acceptansen och nyskapandet. Det finns en mycket positiv tendens att söka sig till kärnan av kristen tro och börja om därifrån, utan att för den skull förringa traditionen. Det är denna kärna som får spela huvudrollen i både helgelse och mission, och det som ligger utanför den lilla kärnan vad gäller teologi och dogmer blir inte ett problem utan ett samtalsämne. Den moderna kyrkans kanske största brist, en dömande attityd mot allt utanför församlingens norm, försvinner med en ökad acceptans.

Och i nyskapandet vågar man vända sig till nya former av tillbedjan och mission. Här anammas postmodernismens jag-kultur för att sedan ge den ett nytt uttryck. Tillbedjan kan ske på det sätt jag vill, och mission måste ske på det sätt som tilltalar de man missionerar för. Det fungerar inte att använda sig av samma koncept för alla människor.

Men det finns risker. Brian McLaren, ett av de riktigt stora namnen inom Emerging Church-rörelsen, har gjort mycket fantastiskt arbete för att föra fram dessa idéer, samtidigt som jag inte kan dela alla hans teologiska resonemang. Ett exempel, hämtat ur uppsatsen, är om Jesus var medveten om varför han var tvungen att dö? En fråga som i sig kanske verkar trivial, men som beroende på svaret kan ge konsekvenser på vårt sätt att se på treenigheten.

Nu är inte Emerging Church en församling, och därför lider den inte av samma skörhet när det kommer till teologiska motsättningar. Likväl så kan det som är tänkt som ett samtal kring kristendomen och dess kyrka vattnas ur tills allt som återstår är ett slags generellt samtal kring filosofiska idéer om eventuella högre väsen.

Utilitarismens strypgrepp

Den viktiga filosofiska livsåskådningen som syftar till att maximera lyckan för ett maximalt antal människor har blivit rattlåset på min skrivförmåga. Jag har skrivkramp. Inte för att jag egentligen har brist på saker att skriva om, utan mer för att varje tanke jag har snabbt skjuts ner efter en snabb utilitaristisk analys. Hur många kommer egentligen intressera sig för det jag skriver? Nej, inte så många, det är bättre att jag väntar tills jag kommer på något riktigt bra att skriva så slösar jag inte bort någons tid.

Dessutom hade jag, vid bloggens uppstart, en önskan om att hålla bloggen någorlunda distansierad från mitt eget privatliv. Jag ville inte att den här bloggen skulle bli ytterligare en av alla "det är synd om mig idag, men idag har jag gjort det här och idag är en bra dag"-bloggar där författaren spyr ut sina känslor på internet för att söka sympati alternativt bara berättar vad som hänt under dagen/veckan/månaden och därigenom blir ytterst ointressant för alla utom ett fåtal utvalda.

Häri ligger mitt problem. Jag vill inte skriva om min vardag, av den enkla anledningen att den är ytterst ointressant och ter sig likadant som de flesta andras vardag. Om man ser till något mer extraordinära händelser i mitt liv så sträcker det sig till att Linköpings HC är i SM-final samt att jag förra veckan var på Lorensbergsteatern och såg Steven Lynch. Men även här brister det, för dels vill jag inte utprägla detta till en hockeyblogg, och dels så finns det inte mycket att säga om Lynch mer än "fantastiskt skitkul".

Så vad återstår? Inte mycket. Filosofiska tankar och teologiska funderingar, som tyvärr inte vill komma på beställning. Poesi och prosa, som jag inte har engagemanget för att skriva. Musikupptäckter, som är begränsade och definitivt inte tillräckligt stora för att dedikera ett helt blogginlägg för.

Att maximera intresset och fördela det över folket gör att fingrarna krampar sig när jag vill skriva. Vad vill ni ha av mig egentligen? Det hade varit en relevant fråga, om jag inte var medveten om att min läsarkrets är lika begränsad som tidigare omnämnda internet-är-min-psykolog-och-vän-bloggar. Men låt vara att relevansen är låg; vad är intressant att läsa om? Jag vill veta vad ni tycker och tänker om bloggar i allmänhet och mitt dito i synnerhet. Hjälp!