Bergen tedde sig oöverstigliga tills dess jag deras toppar nått

Tre föreläsningar, ett projektarbete och en tenta är just nu avståndet mellan mig och sommaren. Att plugga har sina definitiva fördelar, såsom till exempel att jag just nu kan sitta hemma mitt på en måndag, men nu börjar jag känna ångesten över att aldrig vara fri. Jag vet inte när jag senast kunde slappna av, för av någon outgrundlig anledning så verkar det som att oavsett hur mycket man jobbar så ligger man alltid efter.

I sommar blir det dock inte så mycket ledigt, då jag har fått jobb som Systems Developer på Ericsson i Linköping. Det kan nog bli spännande, och framförallt så är det ingenting som man behöver sitta och oroa sig över på sin fritid.

Bortsett från studieberget är livet gott. Emelies inflyttning gick snabbt och smidigt, så numera bor vi ihop. Kurserna jag läser är trots den överväldigande studiemängden intressanta och lärorika. Jag har dessutom som sagt fått jobb till sommaren inom mitt utbildningsområde.

Annars finns det inte mycket nytt att rapportera. Jag hade velat analysera någon världsnyhet, men jag har inte vågat läsa vare sig DN eller någon annan tidning på grund av risken att råka se resultatet i nattens match mellan Anaheim och Detroit, innan jag hunnit kolla på den. Bara där har vi ju ett världsproblem..

Just nu: Joshua Radin - Sundrenched World

Storstadens vackra tystnad

Jag vandrade genom Göteborg stad här om kvällen och njöt. Det är något visst med att se den kolsvarta natthimlen upplyst av storstadens ljus, att gå och njuta av lugnet och tystnaden trots att det är fullt av liv och rörelse bara en kort promenad därifrån, att se de färggranna neonskyltarna på håll. Storstadsromantiker? Ja, utan tvekan. Inte undra på att jag drömmer om ett halvår i New York.

I övrigt så är förra läsperioden ett minne blott, och två betydligt mer intressanta kurser är påbörjade. Det bästa är nog ändå att om två veckor så har jag påsklov. Det är inte fy skam. Jag hade hoppats att kunna åka upp till slätten och se finalhockey, men de drömmarna blev våldsamt nedsparkade, sönderslagna och begravda. Kanske blir det en sväng ändå för att träffa familj och vänner, det återstår att se.

På bloggfronten kan nämnas att jag framöver kommer (försöka) hålla mina hockeyrelaterade tankar till LHCFans blogg på SvenskaFans.

Just nu: Thåström - kort BIOGRAFI med litet testamente

Den vackraste syn jag sett, en spegelbild så blank

Av någon anledning så har de ökade kraven på studierna i innevarande läsperiod bidragit till att jag mer ägnat mig åt att följa nyhetsrapportering och läsa krönikor. Och nej, det är inte enbart hockeyrelaterat.

Bland annat är det väldigt intressant att följa Pirate Bay-rättegången. Det är intressant att de åtalade har fått ett sådant utbrett folkligt stöd. Eller ja, det är väl inte så konstigt. Det är ett fall där the Man vill spänna musklerna, och han gör det utan att ha frågat guden av all vett och sans om råd innan. Alla förstår ju att det är orimligt att de kräver 222,50:- per film (utom Harry Potter, som tydligen är värd ännu mer). De anser alltså att de ska ha mer pengar för dessa kopierade filmer än vad de säljs för i affären.

Tråkigt bara att de potentiella martyrerna själva inte är några perfekta medborgare. Svartholm Warg har innestående skulder hos Kronofogden på 8475:- och sägs "hylla det fria ordet", bland annat genom att stå som ägare till domänen pedofil.se och före detta renahjul.se som sålde GBL, vilket kan omvandlas till GHB. Neij har skulder på strax över 200 000:- och är även kopplad till och åtalad för stöld av datorer. Sunde har nolltaxerat de senaste åren och säger sig leva på sparade pengar och har skulder strax under hundratusen kronor. Carl Lundström, mångmiljonär och finansiär, har enligt Expo varit medlem i Bevara Sverige Svenskt, gett ekonomiskt stöd till Nationaldemokraterna och även beställt nazistiskt material av vit-maktbolag.

Som medlem av Piratpartiet så är fortfarande åsiktsfriheten, tryckfriheten och det fria spridandet av information det viktigaste, och min åsikt om rättegången är klar. Dock kan det vara värt att veta mer om personerna inblandade.

Det blev en lång utläggning om Pirate Bay nu, egentligen hade jag bara tänkt nämna krönikan Mät din snorre av Maciej Zaremba. Mycket läsvärd, rekommenderas varmt!

Munkavle och bannor! Brinn böcker brinn!

Ett kort avbrott i studierna för att snabbt kommentera en artikel från DN. Ett antal personer tillfrågas hur de ser på den kommande Ipredlagen och hur de tror att detta kommer påverka fildelningen i Sverige, bland dessa Rasmus Ramstad, VD för Svensk Filmindustri (SF).

Så, hur är det då med den kommande Ipredlagen? Kommer den att innebära en förändring för svenska pirater? Svaret beror på vem du frågar:

- Det hoppas jag, men jag tror att den skulle behöva dras mycket längre. Samtliga leverantörer som ger access till sidor som The Pirate Bay borde stängas ned helt, säger SF:s Rasmus Ramstad.

Jag trodde knappt mina ögon när jag läste det, jag var tvungen att backa och läsa en gång till. Men tyvärr, jag hade inte läst fel. Samtliga leverantörer som ger access till sidor som The Pirate Bay borde stängas ned helt. Hur kan en vuxen människa som förhoppningsvis har någon form av allmänbildning (vilket man borde kunna förvänta sig av en VD för ett stort företag) säga något sånt här?

Internetcensur har det funnits en stor debatt om tidigare, kanske framförallt under OS i Kina där censuren är stenhård. Rasmus Ramstad önskar tydligen att vi i Sverige låter oss inspireras av en sådan fin och människorättsvänlig regering som Kinas. Det låter verkligen rimligt.

Jag hoppas att det kommer ett uttalande där Ramstad ångrar sitt klumpiga uttalande. Snarast. Om inte annat borde han kanske åtalas för uppvigling, då censur av detta slaget inte kan vara annat än brott mot medborgerlig frihet.

I sorgens flod simmar jag mot de dystra strömmarna

Business as usual här längs Västra Götalands frusna riviera. Skolan har börjat, och det med besked. Varje vecka har är det två olika rapporter som ska lämnas in, en större mängd uppgifter i matten och dessutom ett mindre prov. Detta utöver vanliga läsförberedelser. Man får i alla fall veta att man lever - the Chalmers way.

En nyfunnen insikt är mina diverse tvångstankar. Det blev uppenbart när jag spelade ett webbspel och fick det utpekat för mig att jag hade möjlighet att träna 23 soldater, men bara tränade 20. Anledningen? Jag avskyr att inte ha jämna fem- eller tiotal. Eller att jag alltid efter en dusch torkar mig på precis samma sätt. Eller att strumporna alltid måste på i samma ordning. Inga allvarliga följder för livet i övrigt direkt, och jag jag skulle inte gräma mig så många minuter innan jag kommer över det om något skulle bli fel, men tvångstankar nonetheless. Någon annan som har några liknande vardagsmåsten? Kommentera gärna.

I övrigt såg jag igår en, med mina blå-vit-röda ögon sett, fantastiskt underhållande match. LHC hade lekstuga mot ett segt MODO-försvar. Jämtin gjorde ett mål och två assist i andrakedjan där Pajen var sist på båda passningarna. Emvall spelade fram Hlinkas friläge med en läcker backhandflip och avslutet satt stenhårt i nätet, och Hlinka å sin sida spelade fram Hlavac som kliniskt placerade pucken i mål. Det är matcher som den här som får mig att tro på SM-guld.

Nu börjar det bli dags att läsa linjär algebra. Hittills känns det som den svåraste kursen av de jag har läst, men förhoppningsvis ska det sluta väl ändå. Mot böckerna, och vidare!

Just nu: Olle Nyman - A Train That Never Leaves

Ledan, min vän, bär mig över havet

Jag ber om ursäkt. Jag ska försöka låta bli att uttrycka mig så pretentiöst som jag gjorde i förra inlägget. Jag skyller på Marcus Birro. Skillnaden är att han kan bära upp det, jag lyckas inte riktigt. Jag är nog lite mer ghetto än Birro. Och så är han en uttalad naiv människa medans jag gärna vill hävda att jag är någorlunda vardagscynisk i alla fall. Som åttiotalist ska man väl vara sån? Hårt präglade av den tidigare ironiska generationen.

Anyhow. Nyår var, som tidigare nämnt på ett något omständligt vis, väldigt trevligt. Sen vi kom hem har jag läst/hört/upplevt ett antal saker som jag tänkt att "det här måste jag blogga om sen". Jag har lyckats glömma det mesta, men här är ett urval.

• När vi kom till bilen från Tallink-färjan så fann vi stereon, en femtiolapp samt en dunk med motorolja stulna. Rubrik: Logiken hos en kriminell, eller varför jag ogillar Stockholm
• På vägen hem stod vi still i ganska precist två timmar på E4 på grund av en seriekrock (ingen skadades). Rubrik: Inför återkommande körkortstester, eller varför ketchupeffekten alltid gäller för tråkigheter
• Polisen på plats på Grammisgalan för att drogtesta "både kända och okända". Rubrik: Polisens halvdana ingripande, eller varför är marijuana ens olagligt?
  
• Kleerup gnäller över polisens drogtester på nyss nämnda gala. Rubrik: Att gråta ut hos Aftonbladet, eller hur man indirekt berättar för Sverige att man snortat kokain på nyår

En helg och en vecka kvar till skolstart. Just nu känns det kul, men jag är tack och lov inte dum i huvudet, och förstår mycket väl att om en helg och två veckor känns inte linjär algebra som någon höjdare längre. För tillfället är jag nämligen en smula uttråkad. Det tar en halvtimme utan något att göra så känner jag mig rastlös. Tur att man har en blogg.

Just nu: Nordpolen - Skimret

PS. Jag sliter mitt hår över 2008 års albumlista. Tro inget annat.

Anno Domini Nostri Iesu 2009

Där stod vi då, jag och Emelie, efter mycket om och men. Det blev en slags kompromiss mellan att stanna i ett alltför tråkigt Sverige och att åka till ett alltför dyrt Manhattan. På en utsiktsplats vid Toompea i Estlands eget NYC, Tallinn, tillsammans med ett hundratal ester, ryssar och säkerligen ytterligare en och annan skandinav, där firades det svunna året ut och det nya året in.

Den barnsliga förtjusningen över bländande pyroteknik, och då syftar jag inte endast på vår egen upprymdhet, gjorde mig lycklig. En i all realitet fullständigt oviktig stund på året som ändå bär stjärnstatus bland högtider. På något sätt har den kanske fått en betydelse ändå. Det var vackert.

När stadens nyårsartellerier tystnat började vi promenera hemåt. När vi gick genom Gamla stans torg fick vi undvika smällare, spyor, krossade flaskor och söndersupna människor. Det var raka motsatsen till det bländande skådespelet som tagit plats över staden alldeles nyss. Det var fult.

Spontant vill jag spåra det till ett förfall från modernismens fasta värdegrund, till snedsteg i postmodernismens utveckling, till ungdomsrevolter och en önskan om att friställa sig från samhällsordningen. Vem försöker jag lura?

Människor är lika fula som spyor under skorna och lika vackra som eldregn över himlen. Samtidigt. Alltid. Däri ligger förmodligen lockelsen i att formulera nyårslöften. Där kan vi sätta punkt för den del av oss som hamnat på en trottoar en sen lördagsnatt. Tyvärr verkar en majoritet av alla nyårsfirande supa bort all tillstymmelse till närminne och nöja sig med att inleda det nya året genom att spy ut sin egen självrespekt i närmaste gathörn.