Där stod vi då, jag och Emelie, efter mycket om och men. Det blev en slags kompromiss mellan att stanna i ett alltför tråkigt Sverige och att åka till ett alltför dyrt Manhattan. På en utsiktsplats vid Toompea i Estlands eget NYC, Tallinn, tillsammans med ett hundratal ester, ryssar och säkerligen ytterligare en och annan skandinav, där firades det svunna året ut och det nya året in.
Den barnsliga förtjusningen över bländande pyroteknik, och då syftar jag inte endast på vår egen upprymdhet, gjorde mig lycklig. En i all realitet fullständigt oviktig stund på året som ändå bär stjärnstatus bland högtider. På något sätt har den kanske fått en betydelse ändå. Det var vackert.
När stadens nyårsartellerier tystnat började vi promenera hemåt. När vi gick genom Gamla stans torg fick vi undvika smällare, spyor, krossade flaskor och söndersupna människor. Det var raka motsatsen till det bländande skådespelet som tagit plats över staden alldeles nyss. Det var fult.
Spontant vill jag spåra det till ett förfall från modernismens fasta värdegrund, till snedsteg i postmodernismens utveckling, till ungdomsrevolter och en önskan om att friställa sig från samhällsordningen. Vem försöker jag lura?
Människor är lika fula som spyor under skorna och lika vackra som eldregn över himlen. Samtidigt. Alltid. Däri ligger förmodligen lockelsen i att formulera nyårslöften. Där kan vi sätta punkt för den del av oss som hamnat på en trottoar en sen lördagsnatt. Tyvärr verkar en majoritet av alla nyårsfirande supa bort all tillstymmelse till närminne och nöja sig med att inleda det nya året genom att spy ut sin egen självrespekt i närmaste gathörn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar