Ledan, min vän, bär mig över havet

Jag ber om ursäkt. Jag ska försöka låta bli att uttrycka mig så pretentiöst som jag gjorde i förra inlägget. Jag skyller på Marcus Birro. Skillnaden är att han kan bära upp det, jag lyckas inte riktigt. Jag är nog lite mer ghetto än Birro. Och så är han en uttalad naiv människa medans jag gärna vill hävda att jag är någorlunda vardagscynisk i alla fall. Som åttiotalist ska man väl vara sån? Hårt präglade av den tidigare ironiska generationen.

Anyhow. Nyår var, som tidigare nämnt på ett något omständligt vis, väldigt trevligt. Sen vi kom hem har jag läst/hört/upplevt ett antal saker som jag tänkt att "det här måste jag blogga om sen". Jag har lyckats glömma det mesta, men här är ett urval.

• När vi kom till bilen från Tallink-färjan så fann vi stereon, en femtiolapp samt en dunk med motorolja stulna. Rubrik: Logiken hos en kriminell, eller varför jag ogillar Stockholm
• På vägen hem stod vi still i ganska precist två timmar på E4 på grund av en seriekrock (ingen skadades). Rubrik: Inför återkommande körkortstester, eller varför ketchupeffekten alltid gäller för tråkigheter
• Polisen på plats på Grammisgalan för att drogtesta "både kända och okända". Rubrik: Polisens halvdana ingripande, eller varför är marijuana ens olagligt?
  
• Kleerup gnäller över polisens drogtester på nyss nämnda gala. Rubrik: Att gråta ut hos Aftonbladet, eller hur man indirekt berättar för Sverige att man snortat kokain på nyår

En helg och en vecka kvar till skolstart. Just nu känns det kul, men jag är tack och lov inte dum i huvudet, och förstår mycket väl att om en helg och två veckor känns inte linjär algebra som någon höjdare längre. För tillfället är jag nämligen en smula uttråkad. Det tar en halvtimme utan något att göra så känner jag mig rastlös. Tur att man har en blogg.

Just nu: Nordpolen - Skimret

PS. Jag sliter mitt hår över 2008 års albumlista. Tro inget annat.

Anno Domini Nostri Iesu 2009

Där stod vi då, jag och Emelie, efter mycket om och men. Det blev en slags kompromiss mellan att stanna i ett alltför tråkigt Sverige och att åka till ett alltför dyrt Manhattan. På en utsiktsplats vid Toompea i Estlands eget NYC, Tallinn, tillsammans med ett hundratal ester, ryssar och säkerligen ytterligare en och annan skandinav, där firades det svunna året ut och det nya året in.

Den barnsliga förtjusningen över bländande pyroteknik, och då syftar jag inte endast på vår egen upprymdhet, gjorde mig lycklig. En i all realitet fullständigt oviktig stund på året som ändå bär stjärnstatus bland högtider. På något sätt har den kanske fått en betydelse ändå. Det var vackert.

När stadens nyårsartellerier tystnat började vi promenera hemåt. När vi gick genom Gamla stans torg fick vi undvika smällare, spyor, krossade flaskor och söndersupna människor. Det var raka motsatsen till det bländande skådespelet som tagit plats över staden alldeles nyss. Det var fult.

Spontant vill jag spåra det till ett förfall från modernismens fasta värdegrund, till snedsteg i postmodernismens utveckling, till ungdomsrevolter och en önskan om att friställa sig från samhällsordningen. Vem försöker jag lura?

Människor är lika fula som spyor under skorna och lika vackra som eldregn över himlen. Samtidigt. Alltid. Däri ligger förmodligen lockelsen i att formulera nyårslöften. Där kan vi sätta punkt för den del av oss som hamnat på en trottoar en sen lördagsnatt. Tyvärr verkar en majoritet av alla nyårsfirande supa bort all tillstymmelse till närminne och nöja sig med att inleda det nya året genom att spy ut sin egen självrespekt i närmaste gathörn.