Vad händer Linköping?

Tre förluster i rad är inte hela världen. Linköping leder fortfarande serien, om än med knappa tre poäng. Och oavsett hur tabellen ser ut efter söndagens bortamatch mot tabelltvåan (!) Frölunda, så är bara halva serien spelad ännu. Men faktum kvarstår, vad händer?

Det var den mycket omskrivna perioden mellan 10 och 20 november där LHC skulle spela inte bara fem elitseriematcher utan även två matcher i CHL. Lägg därtill att Fransson och Emwall spelade två av tre landskamper dagarna innan. Det var ett tufft schema, helt klart, men det visade sig att det kanske inte var någon fara ändå. CHL slutade poänglöst och elitserien med fyra trepoängare av fem möjliga.

Detta undgick inte medias vakande ögon, bland annat Magnus Nyström i Expressen uttryckte i en krönika hur imponerad han var över att Linköping ledde serien utan att spela på topp, vilket jag inte kunde göra annat än att hålla med om. Problemet nu är att Linköping fortfarande inte har vaknat till, men att förlusterna börjat trilla in.

Linköping förlorade tre raka matcher strax innan landslagsuppehållet också. Alla tre i OT och en sammanlagd målskillnad på 7-10. Nu, tre raka nollpoängare och med en målskillnad på 4-15! Vidare kan nämnas att inte ett enda mål har gjorts i powerplay på dessa matcher. Totalt har LHC nu haft 20 raka powerplay utan att göra mål, och en hedrande andra plats i PP-statistiken blivit en sjätte plats.

Det strålande lagspel som tidigare höll ett serielunkande Linköping i serieledning har bytts ut mot tafatta försök att göra saker och ting själva. De tekniskt skickliga spelarna som exempelvis Hlinka och Persson vågar inte släppa ifrån sig puckarna. Andra dumpar ner puckarna i anfallszon medan resten av laget står stilla på blå. Passningar går inte fram, spelare som brukar stå upp för laget glider bara runt. Till och med Laumann, det norska energiknippet, har börjat se trött ut. Och framför eget mål får inte Hento och Fransson den hjälp de behöver, för det är bara att inse: som det ser ut nu är det ingen av dem som kommer vinna en match åt laget.

Och Lener gör vad han kan med kedjeformationer och speltid, men tyvärr verkar problemet inte ligga där. Inte en enda spelare spelade mer än 20 minuter mot Färjestad, och bara två spelade mindre än tio. En av dessa mest sparsamt spelade gjorde såklart Linköpings enda mål. De enda som utmärkte sig positivt i bortalaget var Gunnarsson, Zackrisson och Carlsson.

Nej, problemet ligger förmodligen i självförtroendet. Efter att ha legat på topp så kan det rasa snabbt, och att nästa match spelas i Scandinavium gör inte saken bättre.

I denna min tid sväva samveten likt snövita flingor i en kylslagen natt

Tiden rasar iväg, lite som om Vägverket inte nöjde sig med att numera låta oss trampa plattan i botten på E4, i alla fall om man kvickt släpper upp den igen vid 120 km/h, utan bestämde sig för att tiden borde gå lite snabbare den också. Även om logiken är kristallklar är troligare kanske att jag bara haft mycket att göra.

Allting går lite i ett just nu. Skola, äta, jobba. En Chalmersvecka ligger på 45 timmar enligt de insatta. Bullshit, tänkte jag, men frågan är om den banne mig inte landar där nånstans i alla fall. Känns som att jag inte gör annat när jag väl kommer hem än att sitta och skriva assembler, C och Java. Lägg därtill 15-20 timmar jobb i veckan så har jag helt plötsligt mer att göra än någonsin tidigare. Jag håller dock på att trappa ner på jobbet, för att åtminstone inför nästa termin kunna satsa helt på skolan. Om någon är sugen på ett assistentjobb i Göteborg så ligger annonsen ute.

I tisdags var jag för - vad jag tror - första gången i Karlstad och helt definitivt för första gången i Löfbergs Lila Arena. Emelie fyllde år på onsdagen, så när hon slutade jobbet på tisdagen så väntade jag och Ronny utanför iklädda FBK-tröjor och viftandes med biljetter. Det blev väldigt lyckat, om än något oroväckande att jag enligt uppgift synts på teve iklädd denna förargliga tröja i en förarglig FBK-klack. Jag räknar kallt med att nästa gång jag anländer till östgötaslätten finna brinnande kors i trädgården.

Imorgon börjar jag jobbet kl 9.30 och jobbar till kl 18. Jag kan komma på en och annan sak som vore roligare att göra en lördag.. På kvällen vankas dock ny LHC-match, Andreas Jämtins första i sin nya hemmaarena.

För att sammanfatta mitt liv just nu. Trött, fast ändå lite på det här sättet man är trött efter att ha sprungit en mil för första gången. Inte för att jag har sprungit så långt själv nån gång, men tydligen så känner man sig ganska nöjd. Så är det i alla fall. En viss stolthet över att orka, men samtidigt en längtan efter att det ska vara klart. En längtan som ganska ofta överskuggar stoltheten.

Just nu: Scarlett Johansson - I Wish I Was in New Orleans

Astraios söner skänker höstregn och mörker; hopp och nostalgi

Kent, Slottskogsvallen

Sommar 2008

I krigets fasor doldes min rädsla, i hoppets stund skakar den min själ

Äntligen var det dags, igen. Detta sanslösa jippo som återkommer vart fjärde år, som ett olympiskt spel i politik. Det är onekligen svårt att inte fascineras av och - dare I say - dras med i den skräckblandade, nervösa euforin som är the 4th of November. Själv kommer jag på mig med att nästan intressera mig mer för detta val än av våra egna svenska diton.

Jag läser allt jag hinner på DN och CNN, jag tittar på valdebatter och nyhetsinslag på YouTube och Hulu. Jag följer slaviskt de senaste opinionsundersökningarna och funderar över hur mycket Bradley-effekten kan påverka sifforna. Jag tänkte till och med ägna ett par timmar av natten till de tv-sända valvakorna.

Men mitt eget intresse för valet är förmodligen inte så konstigt. De enorma summor pengar som pumpas in i de två huvudkandidaternas kampanjer och den minutiösa mediabevakningen gör det såklart svårt att inte intressera sig. Samtidigt så är åtminstone jag även engagerad på ett mer personligt plan, och inte heller det är väl så konstigt. USA är världens största ekonomi och det som händer där påverkar övriga världen. Dessutom är det ett land som genom Bushdoktrinen anser sig ha rätten att starta krig i förebyggande syfte, även i avsaknad av direkta hot.

Hur man än ser på den amerikanska politiken och oavsett om man anser landet vara ett demokratiskt ljus i en mörk värld eller en självutnämnd världspolis som lägger sig i andras affärer, så är faktum att vi påverkas av detta val.

Dock så förundras jag över den rockstjärnestatus som, faktiskt, både Obama och McCain får i hemlandet, med fyllda arenor av jublande och applåderande politiska beundrare. Jämförelsen med ett fyllt Scandinavium, eller Cloetta Center om ni så vill, av fanatiska MUF- eller SSU-medlemmar är ju skrattretande. Men på något sätt är det andra spelregler som gäller för storebror i väster, och det är väl därför det är landet som vi älskar att hata och hatar att älska.