I krigets fasor doldes min rädsla, i hoppets stund skakar den min själ

Äntligen var det dags, igen. Detta sanslösa jippo som återkommer vart fjärde år, som ett olympiskt spel i politik. Det är onekligen svårt att inte fascineras av och - dare I say - dras med i den skräckblandade, nervösa euforin som är the 4th of November. Själv kommer jag på mig med att nästan intressera mig mer för detta val än av våra egna svenska diton.

Jag läser allt jag hinner på DN och CNN, jag tittar på valdebatter och nyhetsinslag på YouTube och Hulu. Jag följer slaviskt de senaste opinionsundersökningarna och funderar över hur mycket Bradley-effekten kan påverka sifforna. Jag tänkte till och med ägna ett par timmar av natten till de tv-sända valvakorna.

Men mitt eget intresse för valet är förmodligen inte så konstigt. De enorma summor pengar som pumpas in i de två huvudkandidaternas kampanjer och den minutiösa mediabevakningen gör det såklart svårt att inte intressera sig. Samtidigt så är åtminstone jag även engagerad på ett mer personligt plan, och inte heller det är väl så konstigt. USA är världens största ekonomi och det som händer där påverkar övriga världen. Dessutom är det ett land som genom Bushdoktrinen anser sig ha rätten att starta krig i förebyggande syfte, även i avsaknad av direkta hot.

Hur man än ser på den amerikanska politiken och oavsett om man anser landet vara ett demokratiskt ljus i en mörk värld eller en självutnämnd världspolis som lägger sig i andras affärer, så är faktum att vi påverkas av detta val.

Dock så förundras jag över den rockstjärnestatus som, faktiskt, både Obama och McCain får i hemlandet, med fyllda arenor av jublande och applåderande politiska beundrare. Jämförelsen med ett fyllt Scandinavium, eller Cloetta Center om ni så vill, av fanatiska MUF- eller SSU-medlemmar är ju skrattretande. Men på något sätt är det andra spelregler som gäller för storebror i väster, och det är väl därför det är landet som vi älskar att hata och hatar att älska.