I denna min tid sväva samveten likt snövita flingor i en kylslagen natt

Tiden rasar iväg, lite som om Vägverket inte nöjde sig med att numera låta oss trampa plattan i botten på E4, i alla fall om man kvickt släpper upp den igen vid 120 km/h, utan bestämde sig för att tiden borde gå lite snabbare den också. Även om logiken är kristallklar är troligare kanske att jag bara haft mycket att göra.

Allting går lite i ett just nu. Skola, äta, jobba. En Chalmersvecka ligger på 45 timmar enligt de insatta. Bullshit, tänkte jag, men frågan är om den banne mig inte landar där nånstans i alla fall. Känns som att jag inte gör annat när jag väl kommer hem än att sitta och skriva assembler, C och Java. Lägg därtill 15-20 timmar jobb i veckan så har jag helt plötsligt mer att göra än någonsin tidigare. Jag håller dock på att trappa ner på jobbet, för att åtminstone inför nästa termin kunna satsa helt på skolan. Om någon är sugen på ett assistentjobb i Göteborg så ligger annonsen ute.

I tisdags var jag för - vad jag tror - första gången i Karlstad och helt definitivt för första gången i Löfbergs Lila Arena. Emelie fyllde år på onsdagen, så när hon slutade jobbet på tisdagen så väntade jag och Ronny utanför iklädda FBK-tröjor och viftandes med biljetter. Det blev väldigt lyckat, om än något oroväckande att jag enligt uppgift synts på teve iklädd denna förargliga tröja i en förarglig FBK-klack. Jag räknar kallt med att nästa gång jag anländer till östgötaslätten finna brinnande kors i trädgården.

Imorgon börjar jag jobbet kl 9.30 och jobbar till kl 18. Jag kan komma på en och annan sak som vore roligare att göra en lördag.. På kvällen vankas dock ny LHC-match, Andreas Jämtins första i sin nya hemmaarena.

För att sammanfatta mitt liv just nu. Trött, fast ändå lite på det här sättet man är trött efter att ha sprungit en mil för första gången. Inte för att jag har sprungit så långt själv nån gång, men tydligen så känner man sig ganska nöjd. Så är det i alla fall. En viss stolthet över att orka, men samtidigt en längtan efter att det ska vara klart. En längtan som ganska ofta överskuggar stoltheten.

Just nu: Scarlett Johansson - I Wish I Was in New Orleans