Ave, du kungars kung! Var hälsad, fredens duva.

God jul!

"O, kommen I trogne, jublen allesammen"

Home sweet home. På något sätt så upphör aldrig huset jag växte upp i att vara hemma. Eller inte riktigt hemma, men mer av ett home away from home. Jag är fullt medveten om att det inte är den plats jag bor på, men det känns som att det är det. Det är mer än 2 1/2 år sen jag flyttade härifrån, men jag antar att det alltid kommer vara såhär.

Så nu är jag i alla fall tillbaka i Linköping. Där idéer blir verklighet. Det är kommunens motto. Jag vet faktiskt inte vad Göteborg kommun har. Bara de inte stjäl ordspråket från den gamle chalmeristen och senare After Shave-aren Knut Agnred: "Kom igen då, gôbbar!" (Tack Emil för matnyttig information.)

Här är det lika lite snö som på västkusten. Fortfarande så vägrar jag att acceptera tanken av en jul utan snö, trots att det enligt SMHI var 2001 det senast fanns någon som helst snö på marken på julafton i Linköping och senast det låg ett ordentligt snötäcke (tjockare än en decimeter) var julen 1996. Fascinerande statistik. Och mest fascinerande är kanske att man trots detta fortfarande intalar sig att julen alltid är vit, allt annat är tillfälligheter.

Trots att det verkar bli ytterligare en grön jul så känner jag mig tillfreds, fortfarande liggandes i sängen med laptopen i knät. Första terminen på Chalmers avslutades förra veckan med tentorna två. Jag bör ha klarat båda två och åtminstone den ena hoppas jag ha skrapat ihop en fyra på. Återkommer dock när jag vet exakt.

Nu är det dags att släpa sig upp ur sängen och fortsätta med att göra ingenting alls. På juldagen beger jag mig dock söderut för att ansluta Emelie med släkt i Smålands djupa skogar. Därefter återstår tre veckor innan skolstarten, och därmed gott om tid att utforska världen.

Just nu: Frank Sinatra - Have Yourself a Merry Little Christmas

Midvinterkyla och evig vargtimme, skåda julens under!

Få saker ger sådant sug efter att blogga som tentaplugg. Det är ett så oerhört tråkigt och utjatat faktum att man aldrig blir så produktiv när det gäller vardagens måsten som under tentaperioderna. Jag känner mig som en diskande och ångestfylld kliché.

Men å andra sidan, inget ont som inte för något gott med sig. Sista tentorna på terminen innebär juluppehåll. Jag känner som alltid en barnslig längtan efter jul, som utan tvekan är min favorithögtid på året. I ärlighetens namn är det nog den enda, med ett pliktfyllt undantag för påsken, högtid jag bryr mig om. Jag känner ofta en irritation över pseudohögtider alá Halloween eller Alla Hjärtans Dag och till viss del även midsommar, vars enda poänger är att sälja skit, sälja smycken respektive sälja sprit. Tacka vet jag julen som sprider pengarna över varenda handel i landet likt manna från himmelen och som samtidigt, i god kristen anda, hyllar givandet av gåvor. Det blir en slags win-win för både själ och svensk BNP.

De senaste två gångerna jag jobbat så har assisstenten som ska ersätta mig gått bredvid. Det känns jätteskönt att veta att i vår så behöver jag inte försöka få ihop två scheman utan kan fokusera helt på skolan. Alternativt skaffa en hobby. Förutsatt att jag inte kommer jobba speciellt mycket framöver så borde jag vara mer eller mindre ledig fram till studiestarten som enligt uppgift är den 19 januari, så det blir ett långt behagligt uppehåll såhär på årets mörkare delar.

Just nu: Antony and the Johnsons - Twilight

Vad händer Linköping?

Tre förluster i rad är inte hela världen. Linköping leder fortfarande serien, om än med knappa tre poäng. Och oavsett hur tabellen ser ut efter söndagens bortamatch mot tabelltvåan (!) Frölunda, så är bara halva serien spelad ännu. Men faktum kvarstår, vad händer?

Det var den mycket omskrivna perioden mellan 10 och 20 november där LHC skulle spela inte bara fem elitseriematcher utan även två matcher i CHL. Lägg därtill att Fransson och Emwall spelade två av tre landskamper dagarna innan. Det var ett tufft schema, helt klart, men det visade sig att det kanske inte var någon fara ändå. CHL slutade poänglöst och elitserien med fyra trepoängare av fem möjliga.

Detta undgick inte medias vakande ögon, bland annat Magnus Nyström i Expressen uttryckte i en krönika hur imponerad han var över att Linköping ledde serien utan att spela på topp, vilket jag inte kunde göra annat än att hålla med om. Problemet nu är att Linköping fortfarande inte har vaknat till, men att förlusterna börjat trilla in.

Linköping förlorade tre raka matcher strax innan landslagsuppehållet också. Alla tre i OT och en sammanlagd målskillnad på 7-10. Nu, tre raka nollpoängare och med en målskillnad på 4-15! Vidare kan nämnas att inte ett enda mål har gjorts i powerplay på dessa matcher. Totalt har LHC nu haft 20 raka powerplay utan att göra mål, och en hedrande andra plats i PP-statistiken blivit en sjätte plats.

Det strålande lagspel som tidigare höll ett serielunkande Linköping i serieledning har bytts ut mot tafatta försök att göra saker och ting själva. De tekniskt skickliga spelarna som exempelvis Hlinka och Persson vågar inte släppa ifrån sig puckarna. Andra dumpar ner puckarna i anfallszon medan resten av laget står stilla på blå. Passningar går inte fram, spelare som brukar stå upp för laget glider bara runt. Till och med Laumann, det norska energiknippet, har börjat se trött ut. Och framför eget mål får inte Hento och Fransson den hjälp de behöver, för det är bara att inse: som det ser ut nu är det ingen av dem som kommer vinna en match åt laget.

Och Lener gör vad han kan med kedjeformationer och speltid, men tyvärr verkar problemet inte ligga där. Inte en enda spelare spelade mer än 20 minuter mot Färjestad, och bara två spelade mindre än tio. En av dessa mest sparsamt spelade gjorde såklart Linköpings enda mål. De enda som utmärkte sig positivt i bortalaget var Gunnarsson, Zackrisson och Carlsson.

Nej, problemet ligger förmodligen i självförtroendet. Efter att ha legat på topp så kan det rasa snabbt, och att nästa match spelas i Scandinavium gör inte saken bättre.

I denna min tid sväva samveten likt snövita flingor i en kylslagen natt

Tiden rasar iväg, lite som om Vägverket inte nöjde sig med att numera låta oss trampa plattan i botten på E4, i alla fall om man kvickt släpper upp den igen vid 120 km/h, utan bestämde sig för att tiden borde gå lite snabbare den också. Även om logiken är kristallklar är troligare kanske att jag bara haft mycket att göra.

Allting går lite i ett just nu. Skola, äta, jobba. En Chalmersvecka ligger på 45 timmar enligt de insatta. Bullshit, tänkte jag, men frågan är om den banne mig inte landar där nånstans i alla fall. Känns som att jag inte gör annat när jag väl kommer hem än att sitta och skriva assembler, C och Java. Lägg därtill 15-20 timmar jobb i veckan så har jag helt plötsligt mer att göra än någonsin tidigare. Jag håller dock på att trappa ner på jobbet, för att åtminstone inför nästa termin kunna satsa helt på skolan. Om någon är sugen på ett assistentjobb i Göteborg så ligger annonsen ute.

I tisdags var jag för - vad jag tror - första gången i Karlstad och helt definitivt för första gången i Löfbergs Lila Arena. Emelie fyllde år på onsdagen, så när hon slutade jobbet på tisdagen så väntade jag och Ronny utanför iklädda FBK-tröjor och viftandes med biljetter. Det blev väldigt lyckat, om än något oroväckande att jag enligt uppgift synts på teve iklädd denna förargliga tröja i en förarglig FBK-klack. Jag räknar kallt med att nästa gång jag anländer till östgötaslätten finna brinnande kors i trädgården.

Imorgon börjar jag jobbet kl 9.30 och jobbar till kl 18. Jag kan komma på en och annan sak som vore roligare att göra en lördag.. På kvällen vankas dock ny LHC-match, Andreas Jämtins första i sin nya hemmaarena.

För att sammanfatta mitt liv just nu. Trött, fast ändå lite på det här sättet man är trött efter att ha sprungit en mil för första gången. Inte för att jag har sprungit så långt själv nån gång, men tydligen så känner man sig ganska nöjd. Så är det i alla fall. En viss stolthet över att orka, men samtidigt en längtan efter att det ska vara klart. En längtan som ganska ofta överskuggar stoltheten.

Just nu: Scarlett Johansson - I Wish I Was in New Orleans

Astraios söner skänker höstregn och mörker; hopp och nostalgi

Kent, Slottskogsvallen

Sommar 2008

I krigets fasor doldes min rädsla, i hoppets stund skakar den min själ

Äntligen var det dags, igen. Detta sanslösa jippo som återkommer vart fjärde år, som ett olympiskt spel i politik. Det är onekligen svårt att inte fascineras av och - dare I say - dras med i den skräckblandade, nervösa euforin som är the 4th of November. Själv kommer jag på mig med att nästan intressera mig mer för detta val än av våra egna svenska diton.

Jag läser allt jag hinner på DN och CNN, jag tittar på valdebatter och nyhetsinslag på YouTube och Hulu. Jag följer slaviskt de senaste opinionsundersökningarna och funderar över hur mycket Bradley-effekten kan påverka sifforna. Jag tänkte till och med ägna ett par timmar av natten till de tv-sända valvakorna.

Men mitt eget intresse för valet är förmodligen inte så konstigt. De enorma summor pengar som pumpas in i de två huvudkandidaternas kampanjer och den minutiösa mediabevakningen gör det såklart svårt att inte intressera sig. Samtidigt så är åtminstone jag även engagerad på ett mer personligt plan, och inte heller det är väl så konstigt. USA är världens största ekonomi och det som händer där påverkar övriga världen. Dessutom är det ett land som genom Bushdoktrinen anser sig ha rätten att starta krig i förebyggande syfte, även i avsaknad av direkta hot.

Hur man än ser på den amerikanska politiken och oavsett om man anser landet vara ett demokratiskt ljus i en mörk värld eller en självutnämnd världspolis som lägger sig i andras affärer, så är faktum att vi påverkas av detta val.

Dock så förundras jag över den rockstjärnestatus som, faktiskt, både Obama och McCain får i hemlandet, med fyllda arenor av jublande och applåderande politiska beundrare. Jämförelsen med ett fyllt Scandinavium, eller Cloetta Center om ni så vill, av fanatiska MUF- eller SSU-medlemmar är ju skrattretande. Men på något sätt är det andra spelregler som gäller för storebror i väster, och det är väl därför det är landet som vi älskar att hata och hatar att älska.

Över en hyacint, för att offras på kärlekens altare

Men liksom du min hydda pryder

och dig i all din täckhet ter,

en grym förvandlings lag du lyder,

du vissnar, dör och finns ej mer,

och ledsnar vid min ömma vård,

bland ringa stoft din fägring gömmer,

du är ju otacksam och hård?

Men skall jag på en blomma klandra,

det veka väsen klaga an,

dess öde är sig att förandra,

hon måste vara som hon kan.

Hon är ett gräs, hon skall förfalna,

jag intet agg till henne bär.

Så ser jag ock ditt hjärta kallna,

det måsta vara som det är

- Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718 - 1763)

Blast from the Past! #2

Uppenbarligen så var jag en väldigt annorlunda person back in the day (2005). Hela den perioden är ju något av en polkaskimrande spritdimma. Uppenbarligen umgicks jag med människor som hade negativt inflytande på mig. Jag försöker dock förgäves hitta ärren efter det inskurna namnet..

> > >FRÅGOR OM MIG!
> > >>DU fyller i svaren på frågorna om MIG, och skickar tillbaks
> > >>det till mig. Men, skicka först ut ett tomt formulär till dina
> > >>polare så de kan göra detsamma för dig. Var ärlig - de är mycket
> > >>roliga att få tillbaks! Du får kanske reda på något du
> > >>inte visste om dig själv. Det tar bara ett par minuter... så tveka
> > >>inte!
> > >>
> > >>LYCKA TILL! haha. =)
> > >>

> > >>1. Mitt namn: Emil Azon
> > >>2. Var möttes vi första gången? Mickeys bordell
> > >>3. Vad tror du mitt andra-namn är? Mickey
> > >>4. Hur länge har du känt mig? Sommaren -69
> > >>5. Hur väl känner du mig? Inte så bra.
> > >>6. Hur känner vi varandra? Ett one-night-stand.
> > >>7. Det roligaste jag har sagt till dej? "Tja"
> > >>8. När du såg mig, vad var ditt första intryck? Grymt söta öron
> > >>9. Dricker helst? Bröstmjölk
> > >>10. Födelsedag? 30 februari
> > >>11. Hårfärg? Fräsch
> > >>12. Ögonfärg: Fräsch
> > >>13. Ser jag bra ut? Fräsch
> > >>14. Har du nånsin varit kär i mig? Jag skar in ditt namn i min arm en gång.
> > >>15. Vad är en av mina favorit sysselsättningar? Offra barn och träffa killar
> > >>16. Kommer du ihåg något av det första jag sa till dig? "Jag älskar mig själv över livet".
> > >>17. Vilken sorts musik lyssnar jag helst på? Skatepunk
> > >>18. Vad är min bästa sida? Att du är bra på att spela skatepunk
> > >>19. Är jag blyg eller framåt? Full mest.
> > >>20. Skulle du kalla mig rolig? När du har supit, annars är då rätt trist.
> > >>21. Är jag en rebell, eller följer jag alla regler? Följer alla regler.
> > >>22. Några speciella talanger? Hembränning
> > >>23. Vilken är min favoritfärg? Vodka-transparent
> > >>24. Vilket är ditt bästa minne med mig? När du bjöd på sprit imorse
> > >>25. Vilka tre ord beskriver mig bäst? Vodka, Absolut-sprit, äppelcider

Sol! Slå hål på regnets järngrepp, öppna horisonten för din drottnings skepp

Efter ett uppehåll som känts som en evighet, på gott och ont, så har läsperiod två nu dragit igång. Det har varit skönt att vila upp sig lite, då jag inte heller har jobbat något, men nackdelen är att jag nu helt tappat den studierytm som jag hade hittat. Det blir till att försöka hitta tillbaka dit.

En av kurserna läser jag med IT2, vilket därmed inte blir lika socialt givande eftersom alla andra känner varandra, så man blir något av en outsider. Igår skrev vi upp oss på labblistor och man ska jobba i par, så antingen så blir jag väl ihop föst med någon annan eller så får jag hoppa in i någon färdig grupp. Det blir säkert spännande.

I söndags var jag och mina medkämpar i TANTE (det är en förkortning..) på Kelly's för ytterligare en söndagsquiz. Vi landade sådär en tio poäng sämre än förra gången, vilket innebar en mittplacering. Något av en besvikelse jämfört med förra veckans placering i topp fem, men vi återkommer nästa gång, bättre och starkare än någonsin.

Till sist; jag är förälskad i Glasvegas. Tänk dig The Jesus and Mary Chain spelandes post-punk revival, ett skottskt Interpol med smak för shoegazing och socialrealistiska texter. (OBS! Jag jämför inte James Allans röst med Paul Banks, hur sjukt hade inte det varit?!?!)

Och ännu mer sist: Förlåt, det här inlägget var verkligen kasst. Jag ska göra bot och bättring. Ses.

Just nu: Glasvegas - Geraldine

Ty där släktens band äro starka, där kan även kungar vila ut

Min mormors farmors mor föddes den 17 oktober 1853 i Nävelsjö. Hennes föräldrar var målare Gustaf Starkenberg och hans fru Magdalena. Själv fick hon namnet Emma Catharina Starkenberg, innan hon den 12 november 1875 gifte sig med Lars Jonsson och tog dennes efternamn. De gifte sig dagen innan Lars 29:e födelsedag och Emma var vid tiden 22 år fyllda.

Deras vigsel inföll ganska precist ett halvår efter att Emma fött en oäkta son som fått namnet Karl Albin. Av allt att döma så var detta dock parets gemensamma son, och han var därmed deras äldsta barn. Totalt skulle Emma föda tio barn, de flesta kom att födas och växa upp i kanalområdet i Motala.

Jag vet inte än vad det blev av alla barnen, men det här vet jag. Carl Sanfrid blev sjöman, Carl Anton Wilhelm blev snickare, Hilda Charlotta flyttade till Norrköping och Helga Victoria skulle så småningom, med fader okänd, föda min mormors far.

Och så, ytterligare ett andetag och en ny djupdykning ner i släktforskningens mörker.

Blast from the Past!

Det måste varit precis innan varenda person skaffade blogg som dessa mail cirkulerade. Vilka tider! Här är det svar jag fick som jag vill påstå sammanfattar min personlighet anno 2005 bäst; kraftigt berusad, polkadansande och temperamentsfull aids-kämpe.

On 5/11/05, ---- ----------------- wrote to me:

> >FRÅGOR OM MIG!
> >>DU fyller i svaren på frågorna om MIG, och skickar tillbaks
> >>det till mig. Men, skicka först ut ett tomt formulär till dina
> >>polare så de kan göra detsamma för dig. Var ärlig - de är mycket
> >>roliga att få tillbaks! Du får kanske reda på något du
> >>inte visste om dig själv. Det tar bara ett par minuter... så tveka
> >>inte!
> >>
> >>LYCKA TILL! haha. =)
> >>

> >>1. Mitt namn: Bränsle
> >>2. Var möttes vi första gången? Sovjet 89
> >>3. Vad tror du mitt andra-namn är? Uenen
> >>4. Hur länge har du känt mig? 1000 (tusen) år
> >>5. Hur väl känner du mig? Mest väl
> >>6. Hur känner vi varandra? Poltisk ideologi
> >>7. Det roligaste jag har sagt till dej? "Jag är full"
> >>8. När du såg mig, vad var ditt första intryck? Full
> >>9. Dricker helst? dig full
> >>10. Födelsedag? När döden skiljer oss åt
> >>11. Hårfärg? Kissfärg
> >>12. Ögonfärg: samma
> >>13. Ser jag bra ut? Verkligen
> >>14. Har du nånsin varit kär i mig? Ja
> >>15. Vad är en av mina favorit sysselsättningar? Supa
> >>16. Kommer du ihåg något av det första jag sa till dig? "Du ska dö ditt svin"
> >>17. Vilken sorts musik lyssnar jag helst på? Polka
> >>18. Vad är min bästa sida? www.uensite.tk
> >>19. Är jag blyg eller framåt? båda
> >>20. Skulle du kalla mig rolig? Jag skulle kalla dig för Yvonne
> >>21. Är jag en rebell, eller följer jag alla regler? REBELL!!!
> >>22. Några speciella talanger? Du hjälper aids-sjuka
> >>23. Vilken är min favoritfärg? kissfärg
> >>24. Vilket är ditt bästa minne med mig? Sovjet 89
> >>25. Vilka tre ord beskriver mig bäst? söt, rebell, kaffesugen

> >>
> >>Ha det så roligt!! =D

Tack
> >
>

Var hälsad fader, du som hyllar vår färd in i dödens gap

Har haft det ganska lugnt nu på sistone då jag inte har några tentor. Trots att jag var ute i god tid innan terminsstarten med att ansöka om tillgodoräknande av kurser så fick jag först förra veckan, och då av en ren slump, reda på att jag inte hade behövt läsa de två kurserna i läsperiod 1. Jag känner ett styng av bitterhet när jag tänker på det, men nåja, errare humane est och så vidare. Jag har ytterligare några tillgodoräknanden i vilket fall.

Igår var jag på bio och såg Max Payne som av en rörande enad kritikerkår har sågats längs fotknölarna. Den va inte så hemsk, men som vanligt med filmer som baseras på ett spel man spelat, en bok man läst och dylikt så kan jag inte låta bli att tänka att jag hade gjort det bättre. Filmen byggdes alldeles för lite på den film noir-känsla som präglar spelet, filmmakarna kunde inte låta bli att göra den kvinnliga lönnmördaren lite mer "kvinnligt känslosam" och anpassade språk och bild för att få PG-13 i USA och så vidare.

Annars så känner jag mig mest rastlös. Jag har nämligen beställt en Macbook på Apple Store och tar därmed, precis som utrikesminister Carl Bildt, klivet in i Macvärlden. Då jag lider av bristande tålamod så är det en riktig pärs att rulla tummarna i minst två veckor i väntan på den. Trots det så är jag ganska stolt över mig själv, då det känns som ett ganska bra klipp då jag får 10% studentrabatt på datorn, en skrivare utan extra kostnad samt en iPod nano för ynka 275 kr.

Kontentan av allting är väl ändå att jag är ganska tillfreds med tillvaron. Hur är det med er?

Just nu: Cut Copy - So Haunted

En sista blick över dimmornas hav, en sista ton av sorgens våg

Ytterligare en vecka till ända. Mer födelsedagsfirande igår kväll, denna gång hos svärföräldrarna, och mer mustaschgemenskap ikväll. I övrigt har det mest pluggats och jobbats. Insikten har smugit sig på att tentaperioden närmar sig, och det spelar ingen roll hur bra det kändes för en vecka sen, nu känns det som att jag har glömt varenda ord som nämnts på föreläsningarna.

Sverige gjorde en stabil insats mot Portugal, där första halvlek var stundtals bländande från svenskt håll men den andra något mer medioker. Elmander hade ungefär 80% av våra vassaste chanser, dock utan resultat. Frågan som består är dock, kommer vår skönlirande men ack så humörsspelande Zlatan behålla kaptensbindeln eller kommer den lämnas åter till en av våra slitvargar? En poäng är i vilket fall helt klart godkänt.

För att fortsätta på inslagen bana (ergo sport) ska nämnas en stabil hemmaseger mot Luleå för Linköpings lejon, en rätt klar förlust i Champions Hockey League mot Sparta Prag, samt att vi även hämtade säsongens mest oförtjänta tre poäng i solstaden Karlstad, där Jonas Fransson räddade oss med första nollan för säsongen.

Imorgon bör jag räkna en exempeltentamen. Känner mig föga motiverad i nuläget, men förhoppningsvis så känner jag annorlunda efter en god natts sömn.

Just nu: Jens Lekman - A Sweet Summer's Night on Hammer Hill

Gud är mitt harnesk, jag fruktar intet, in i Lützens tunga dimmor vi rida

Är det konstigt att känna en viss sorg över Gustaf Adolf den stores bortgång och fall, såhär ca 376 år senare? Ett styng av besvikelse över det som på sätt och vis kom att bli början till slutet på den svenska stormaktstiden? En uppenbar lek av typen "tänk om", men att den tidiga förlusten av den svenske kung, som av så många ansetts och anses vara en av de stora fältherrarna genom tiderna, hade påverkan på landets historia kan det inte råda någon tvekan om.

Det går inte att veta om Gustaf II Adolf skulle insett när rikets gränser sträckts till sitt yttersta eller om han, likt Karl XII, skulle låta något som får liknas vid storhetsvansinne styra sina armé av karoliner. Vi vet inte heller hur hans efterträdare skulle uppträtt när de fått makt över detta potentiella Sverige.

Kanske hade vi varit en ståtlig stormakt, ett demokratiskt exempel och en människorättsutopi. Kanske en liten förfallen diktatur uppträngda i de lappländska skogarna.

Men det troligaste är kanske ändå att vi sakta men säkert skulle tappa intresset för herreväldet över det baltiska havet. Tillslut skulle vi låta de enträget vapenskramlande och påtagligt berusade ryssarna få det förbaskade Finland. Förmodligen skulle vi tröttna på Norges evinnerliga gnäll och skita i unionen. Och därefter skulle vi helt tillfreds glida ner i tevesoffan, slötitta på Idol och fundera över det svenska mindervärdeskomplexet.

Så, i glödgad malms sken, gick Pompeji under

Hemma igen. Två dagar och tre kvällar i residensstaden numero uno. Back on track, så att säga. Fick, något oväntat, min födelsedag firad igår, trots att det är ytterligare 1½ vecka innan den stora dagen egentligen infaller, men med tanke på avståndet så är det väl kanske rimligt. Jag fick en kokbok, kökshandukar och, till min stora förtjusning, en skivspelare att komplettera stereosystemet med.

Skivspelaren packades upp och kopplades in så fort jag kom hem och har hunnit spela två tredjedelar av mina vinyler. I bristen på skivspelare så har mina inköp av vinyl varit väldigt få, så två tredjedelar är detsamma som två, men nu ska det bli ändring! Kanske en tur till Vinylium imorgon..

Det var väldigt lugnt i Linköping. På torsdagen avnjöts pizza och dålig hockey mot Södertälje tillsammans med kära vänner. Fredagen tillbringades med bror och aftonen med hela familjen och flickvän. På lördagen äntrade vi efter firandet Cloetta Center och fick bevittna ett svidande nederlag mot Timrå, följt av en stabil seger för Färjestad. Kvällen blev även den lugn och behaglig.

Imorgon är det dags för ytterligare en labb. Just nu har jag dock fruktansvärt tråkigt. Måste hitta på nåt.

Just nu: Digitalism - Magnets

Mot de öppna viddernas land

En näktergal plågar mig, tidigt och sent,

med sånger, där himlen blott vet vad han ment!

Hans svärmiska längtan mitt bröst ej förstår,

och blint är mitt öga för sångarens tår.

 - P.D.A. Atterbom

I helgen beger jag mig mot mina rötters stad på den vida slätten. Det var längesedan jag var där sist, jag ser fram emot besöket.

I lördags var jag och hälsade på mina vänner i Majorna. Det var väldigt trevligt och jag hoppas det blir betydligt fler gånger. Mycket skratt och en smula nostalgi. Fick även inspiration att börja läsa lyrik igen.

Chalmers behandlar mig fortfarande väl. Ytterligare en laboration avklarad utan större svårigheter och föreläsningar passerar i revy. Ungefär hälften av min första läsperiod är avklarad, alltså en fjärdedels termin vilket ger ett åttondels år, exklusive tentor. Alternativt kan man se det som att 2% av min utbildning har gått och blivit old news.

Till sist. LHC vann rättvist mot SAIK med 5-4 efter ett hattrick av The Million Dollar Man.

Just nu: Kings of Leon - Cold Desert

Personlighetstest

Efter en lång (nåja..) arbetsdag så längtade jag efter att komma hem och avnjuta elitseriepremiären för mitt älskade LHC. Jag har nämligen spenderat en skrämmande stor klumpsumma pengar på att få tillgång till alla 55 matcher under grundserien via Canal+ och deras webbteve. Självklart så gick en server ner direkt på grund av det höga trycket - vilket förövrigt är intressant att ingen någonsin verkar lära sig att det alltid är fler än man tror som besöker tjänster när de släpps.

I vilket fall. Linköping vann över MODO med 4-2 och Canal+ skickar en värdekod så jag kan beställa något annat ur deras sortiment, typ SM-liiga eller något annat, eh, intressant,  så allt är väl frid och fröjd.

Gjorde nyss ett personlighetstest på http://se.41q.com/. Mitt resultat berättade för mig att jag bland annat är ansvarstagande, noggrann, lågmäld och hårt arbetande. Lämpliga karriärer är bland andra - hör och häpna! - företagsledare, operativa chefer, programmerare, dataspecialister och systemvetare. På den något mindre troliga fronten kommer dock exempelvis kamrer och banktjänsteman och förstör lite.

Anyway. Kan 41 frågor definiera mig? Även om det var långt ifrån hundraprocentigt så var det inte så illa. Flera av de yrken som nämns är just sådana min utbildning går mot. Andra är sådana som jag funderat på att satsa på. Min personlighetstyp var även den ganska bra, om än inte riktigt lika träffande. Jag menar, allvarligt talat, ni som känner mig.. Hårt arbetande och välorganiserad är väl kanske inte de två första beskrivningarna som skulle åläggas mig?

Spontant vill jag säga att alla sådana här tester påminner lite om vanliga kvällstidningshoroskop, men samtidigt så känner jag ibland att kanske är inte människan mer komplex än att vi kan sammanfattas av våra svar på 41 frågor. Den som vill veta vem jag egentligen är gör detta på http://se.41q.com/typ.41q?p=23573555.

Just nu: Kings of Leon - Sex On Fire

Ettan

Nu har jag officiellt gått från nollan till ettan. Det är intressant att även detta är tillsynes binärt, eller så är det bara ytterligare ett tecken på miljöskada.

Trots att jag mådde illa större delen av dagen och hade ont i halsen så lyckades jag klara av dagen. Först en arbetsdag á sju timmar, sedan snabbt hem för att duscha och byta kläder för att så fort som möjligt bege mig mot Chalmers. Där var det finsittning och FestU. Det var trevligt, även om jag ställde mig frågande till den upprymdhet alá "vi har slutat nian" som en stor del av min klass verkade uppleva av att ha genomlevt de första 2% av vår studietid.

I mitt allmänt ömkliga tillstånd så tillbringade jag bara cirka en och en halv timme i det 8-barer-och-6-dansgolv-stora kårhuset innan jag fick skjuts hemåt av min kära flickvän.

Idag har tillbringats med att försöka ta tag i Skivsamlingens utveckling samt hitta ett spel som jag och Jeppe kan fördriva tiden med. Imorn blir det däremot tidig uppstigning för att labba. En stor dag, mitt första obligatoriska moment (undantaget introkurser) på Chalmers.

Just nu: New Young Pony Club - The Bomb

Moment 22.

Jag sitter och gör allt annat än det jag borde. Varför ska det vara så svårt att komma igång och plugga? Om tre och en halv timma börjar jag jobba, och det hade varit bra att fått lite gjort idag. Jag känner mig orkeslös, på gränsen till livslös. Man har väl i och för sig alltid någonting att klaga på, men det är svårt att få ihop allting just nu, rent tidsmässigt that is.

Tanken har slagit mig att det är mindre än en månad till jag fyller år. Vilken meningslös ålder, 22. De enda åldersgränser jag har kvar att passera är medelålderskrisens 40, pensionsålderns 70 och det magiska 100. Jag räknar nämligen kallt med att pensionen kommer senareläggas innan jag kommer dit samt att jag med en diet av pasta, chips och baguetter kommer nå tresiffrigt.

Nu. Räkna digitalteknik. 22 (decimalt) = 10110 (binärt) = 16 (hexadecimalt).

Just nu: Okkervil River - Bruce Wayne Campbell Interviewed On The Roof Of The Chelsea Hotel, 1979

Mitt nya liv.

Nu har jag gått på Chalmers i ungefär tre veckor. Det började ganska lugnt tack vare de två introkurser jag knappt behövde närvara på. Senaste veckan har det dock blivit mer att göra med en kurs i digital- och datorteknik samt objektorienterad programmering. Mycket känner jag till sen jag läste i Linköping, men vi är snart ikapp och förbi så det gäller att hänga med direkt.

Även om det är en omställning så är det skönt att äntligen känna att jag är på väg mot nånting. Det känns dubbelt att utmanas med uppgifter om hur vanliga matematiska beräkningar ska göras med 1:or och 0:or i de minsta delarna av en dator, eller hur man skapar en klass för hantering av rationella tal. Det är irriterande, bökigt, svårt och alldeles.. Alldeles underbart.

Jag har trivts bra med mitt jobb sen jag flyttade ner, men det har inte gett någon större intellektuell stimulering. Predikaren säger det bäst; Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. Det är vackert i all sin enkelhet och storslaget i sin sanning.

Detta inlägg är förövrigt en paus i pluggandet. Ska inte vara i skolan förrän kl 13.15, men här sitter man likväl och gör skolarbete. Det är det som är mitt lilla bekymmer just nu, att få tiden att gå ihop. Jag har nämligen inte slutat jobba, utan jobbar så fort tillfälle ges. Denna vecka går jag i skolan måndag till fredag, men torsdag och fredag slutar jag tidigt så då blir det till att jobba på eftermiddagen och kvällen. Även lördagen ska det jobbas innan det är dags för NollFinalen på skolan.

Fotografen åkte nyss iväg för att besöka våra vänner från den Gamla staden som gjort oss sällskap som Göteborgsbor. Det slog mig att jag inte träffat dem ännu, trots att det var säkert en månad sedan de flyttade hit. Det måste lösas snarast. Nästa vecka måste en kväll kunna tillägnas detta.

Just nu: Damien Rice - Accidental Babies

Musikfascist? Jag?

När jag och flickvännen stod och njöt av Sigur Rós spelning så dök det upp ett par tjejer bredvid oss. De var en aning berusade och den ena av dem, låt oss kalla henne Blondie, pratar ganska högt. Blondie älskar konserten. Hon berättar hur rörd hon blir av musiken. Sen kommer kommentaren som får mig att vilja utlysa skottpengar på Blondie:

Det låter precis som Kent!

Jaså? Gör det? Jag vet inte varför det upprörde mig, men allvarligt talat.. Missförstå mig inte nu, jag älskar både Sigur Rós och Kent, men jag skulle vilja diskutera ämnet mer med Blondie. Hur kan man jämför alt. rock med post-rock? Okej, nu låter jag pretentiös, men det låter ju inte likadant någonstans. Jag är väldigt nyfiken om hon inte tycker att Klaxons låter precis som Christian Kjellvander! Eller visst låter Interpol sjukt likt Johan Heltne?

Min upprördhet har fått mig att inse att jag har gått och blivit en musikfascist. Inte nog med att jag (ur ett musikperspektiv) ser ner på människor som lyssnar på den musikaliska rännskita som spelas på Mix Megapol eller Rix FM, utan jag har även börjat se ner på de som faktiskt tycker om bra musik, men bara inte kan kategorisera eller analysera den tillräckligt bra.

Men min musikfascistiska läggning oroar mig inte nåt vidare. Jag brukar ha överseende så länge det finns andra förlåtande drag. En storsint fascist, inte illa.

Emerging Church

Idag läste jag en uppsats från Lunds universitet, skriven av Göran Landgren. Rubriken var Emerging Church - en missionerande gemenskap i en postmodern tid.

Just ämnet Emerging Church är något som intresserat mig mycket senaste året. I korta drag kan det beskrivas som ett nytt sätt att tänka kring kyrkan med dess uppdrag och utformning. Det är inte ett nytt samfund, utan beskrivs snarare som en rörelse, eller ett samtal, över samfundsgränserna. Mer exakt än så kan man knappast bli med Emerging Church, då det finns lika många sätt att se på rörelsen som det finns aktiva deltagare.

Det som tilltalar mig med Emerging Church är acceptansen och nyskapandet. Det finns en mycket positiv tendens att söka sig till kärnan av kristen tro och börja om därifrån, utan att för den skull förringa traditionen. Det är denna kärna som får spela huvudrollen i både helgelse och mission, och det som ligger utanför den lilla kärnan vad gäller teologi och dogmer blir inte ett problem utan ett samtalsämne. Den moderna kyrkans kanske största brist, en dömande attityd mot allt utanför församlingens norm, försvinner med en ökad acceptans.

Och i nyskapandet vågar man vända sig till nya former av tillbedjan och mission. Här anammas postmodernismens jag-kultur för att sedan ge den ett nytt uttryck. Tillbedjan kan ske på det sätt jag vill, och mission måste ske på det sätt som tilltalar de man missionerar för. Det fungerar inte att använda sig av samma koncept för alla människor.

Men det finns risker. Brian McLaren, ett av de riktigt stora namnen inom Emerging Church-rörelsen, har gjort mycket fantastiskt arbete för att föra fram dessa idéer, samtidigt som jag inte kan dela alla hans teologiska resonemang. Ett exempel, hämtat ur uppsatsen, är om Jesus var medveten om varför han var tvungen att dö? En fråga som i sig kanske verkar trivial, men som beroende på svaret kan ge konsekvenser på vårt sätt att se på treenigheten.

Nu är inte Emerging Church en församling, och därför lider den inte av samma skörhet när det kommer till teologiska motsättningar. Likväl så kan det som är tänkt som ett samtal kring kristendomen och dess kyrka vattnas ur tills allt som återstår är ett slags generellt samtal kring filosofiska idéer om eventuella högre väsen.

Utilitarismens strypgrepp

Den viktiga filosofiska livsåskådningen som syftar till att maximera lyckan för ett maximalt antal människor har blivit rattlåset på min skrivförmåga. Jag har skrivkramp. Inte för att jag egentligen har brist på saker att skriva om, utan mer för att varje tanke jag har snabbt skjuts ner efter en snabb utilitaristisk analys. Hur många kommer egentligen intressera sig för det jag skriver? Nej, inte så många, det är bättre att jag väntar tills jag kommer på något riktigt bra att skriva så slösar jag inte bort någons tid.

Dessutom hade jag, vid bloggens uppstart, en önskan om att hålla bloggen någorlunda distansierad från mitt eget privatliv. Jag ville inte att den här bloggen skulle bli ytterligare en av alla "det är synd om mig idag, men idag har jag gjort det här och idag är en bra dag"-bloggar där författaren spyr ut sina känslor på internet för att söka sympati alternativt bara berättar vad som hänt under dagen/veckan/månaden och därigenom blir ytterst ointressant för alla utom ett fåtal utvalda.

Häri ligger mitt problem. Jag vill inte skriva om min vardag, av den enkla anledningen att den är ytterst ointressant och ter sig likadant som de flesta andras vardag. Om man ser till något mer extraordinära händelser i mitt liv så sträcker det sig till att Linköpings HC är i SM-final samt att jag förra veckan var på Lorensbergsteatern och såg Steven Lynch. Men även här brister det, för dels vill jag inte utprägla detta till en hockeyblogg, och dels så finns det inte mycket att säga om Lynch mer än "fantastiskt skitkul".

Så vad återstår? Inte mycket. Filosofiska tankar och teologiska funderingar, som tyvärr inte vill komma på beställning. Poesi och prosa, som jag inte har engagemanget för att skriva. Musikupptäckter, som är begränsade och definitivt inte tillräckligt stora för att dedikera ett helt blogginlägg för.

Att maximera intresset och fördela det över folket gör att fingrarna krampar sig när jag vill skriva. Vad vill ni ha av mig egentligen? Det hade varit en relevant fråga, om jag inte var medveten om att min läsarkrets är lika begränsad som tidigare omnämnda internet-är-min-psykolog-och-vän-bloggar. Men låt vara att relevansen är låg; vad är intressant att läsa om? Jag vill veta vad ni tycker och tänker om bloggar i allmänhet och mitt dito i synnerhet. Hjälp!

Sportskandaler

Aftonbladet skriker ut rubriken i sina sedvanliga versaler: SKANDAL-BILDERNA! Bara rubriken får mig att sucka och sörja över inkompetensen och pseudo-nyheterna som präglar denna kvällstidning. Dessa skandalösa bilder föreställer Färjestads back André Lakos med klubban mellan benen, och i den tredelade bilden förstår vi att han simulerar onani. Där har vi skandalen; en spelare blir sur över ett domslut och väljer helt sonika att visa domaren vad han tycker om det.

Gesten ger match penalty och Lakos får en matchs avstängning. So far, so good. Domare Thomas Andersson gör här helt rätt, en spelare har inte rätt att ifrågasätta domslut och framförallt inte på det viset Lakos gör. Men när ärendet tas upp i disciplinnämnen så avgörs det att Lakos får ytterligare en matchs avstängning, det vill säga två totalt. Med vilket anledning undrar jag då?

En "onani-rörelse" jämställs alltså av Svenska Ishockeyförbundets disciplinnämnd med Andreas Jämtins dödsgest, vilket får mig att hyperventilera över den svenska kvällstidningsmoralen. Om jag inte visste bättre skulle jag nästan tro att det vara samma självutnämnda moraltanter som satt i nämnden som på Aftonbladets redaktion. Sambandet må bygga på indicier, men när Aftonbladets skandalpennor vässas så tycks disciplinnämnden helt plötsligt mer villiga att fläska på straffen.

Och Timrås lagkapten Sanny Lindström är mycket upprörd efter matchen. "På läktaren sitter familjer med barn som tittar på" klagar han i intervjun efter matchen. Jag var bortrest under säsongens första 25 omgångar, men jag har trots det sett både matcher som pausats för att skrapa bort blod från isen, slagsmål och spelare som inte kunnat ta sig till båset själva efter en tackling. Och Sanny "Ren som snö" Lindström ägnar själv sin mest tid åt att krama Teletubbies och sjunga sånger i Lattjolajban. Eller?

Skivsamlingen

Idag har Skivsamlingen äntligen gjort entré på det världsomspännande nätet. Ja, det är jag som har gjort den, och ja, jag vill passa på att göra reklam för den. Gå dit och registrera er nu! Men till saken..

För flera år sedan var det första jag och många andra gjorde när man införskaffat en ny skiva att gå in på dåvarande Skivsamling.nu och lägga till den för allmän beskådan. Tillfredsställelsen att lägga till en ny skiva på sin webbsamling gick nästan att jämställa med känslan av att hålla det senaste musikaliska mästerverket i handen.

Det är ett konstigt fenomen egentligen, att samla på skivor. Personligen så lyssnar jag sällan på CD-skivor. När jag tänker på det inser jag att det enda ljudsystem jag har är mina datorhögtalare, och möjligtvis de som är inbyggda i teven. Jag ska också villigt erkänna att jag nästan alltid redan har skivan jag köpt på datorn, för allvarligt talat, är det egentligen någon som förväntar sig att jag ska lägga ut mellan 100 och 150 kronor för att köpa grisen i säcken?

Men om jag redan har möjlighet att närsomhelst lyssna på musiken på skivan, vad är det då som gör att jag långt i förväg kan planera vilket mitt nästa köp ska bli? Eller som gör att jag känner mig upprymd på vägen till postkontoret för att hämta ut ett paket från CDON?

Kanske är det att en ny skiva i samlingen kompletterar mig och min identitet, att det tydligare definierar Jaget. Kanske är det för syns skull, att om man som jag inte är någon stjärna på varken fotboll eller gitarr så får man söka någonting annat att framhäva. Kanske är det djupt rotade narcissistiska sår, som enligt uppgift ofta leder till ett samlarbeteende.

Jag tror, och hoppas, att det mest lutar åt det förstnämnda alternativet snarare än de andra två. Det är möjligt att det är en överanalys, men mitt spontana svar på varför jag samlar på skivor är en splittring mellan att jag vill stödja artisten och att "det är kul att ha". Överanalys eller förenkling, choose your poison.

Framtidens kyrka #3, Replik

Jag fick mothugg på min utläggning om avskaffandet av kyrkolokaler där Emil skriver ”Jag tror att människan behöver […] en helig plats som är tillägnad Gud, där man verkligen känner att den här platsen är tillägnad Gud”.

Personligen tror jag att vilken plats som helst kan helgas och tillägnas Gud, detta bara genom sättet man är och tänker om platsen. Som människa är vi dock beroende av våra intryck, men att skapa en sådan atmosfär behöver man inte en kyrka i traditionell bemärkelse.

Dock tror jag att det finns en poäng i det Emil skriver. Det finns något speciellt i att ha en kyrka byggd för ett enda syfte, en byggnad som i sig är en gåva till Skaparen och ett uttryck för människans tacksamhet. Men, precis som det Emil nämner, så måste man då ifrågasätta alla de saker som existerar runt omkring, som tillval vid köp av en ny bil. Ska en kyrka byggas så ska det vara ett offer till Gud, inte en gåva till människan, och där ligger den före detta statskyrkan ljusår före de flesta frikyrkor.

Det är möjligt att min åsikt låter mildrad. Det hela bottnar dock för mig i en djupt rotad tro att en utopisk församling inte ska ha fasta utgifter, då exempelvis elräkningar och liknande är en utgift som avviker från vad offergåvor borde gå till. Detta är självklart någonting som är otroligt svårt att klara av i ett samhälle som vårt, framförallt när en församling växer och ett visst mått av organisation krävs.

Kontentan av det hela blir följande. Jag önskar en strävan efter en - ekonomiskt talat - fri församling så att de pengar som kommer in kan gå till det som är viktigt. För mig är detta inte att driva en caféverksamhet, utan katastrofhjälp. Det är inte avlöning av personal, utan bromsmediciner till HIV-smittade. Det är inte en ny projektor, utan kanske att det är för renoveringen av en kyrka, byggd till Guds ära.

Internationella ta bort ditt Myspace-konto dagen

Bröder och systrar, förenen eder.

Bloggasm: Was it good for you? » January 30th is International Delete Your Myspace Account Day:

"1. You rarely log in to Myspace except to delete spam friend requests from nude webcam girls.

2. You spend five minutes writing a wall post only to hit an error message when you try to post it because of all the website glitches.

3. You’re a girl who constantly gets marriage proposals from random men in the middle east.

4. You visit someone’s Myspace profile only to suddenly have music start blasting out of your speakers. Bonus points if it happens to you while you’re at work.

5. You have to make redundant clicks to perform simple tasks because Myspace keeps taking you to advertisement pages where you have to click on “return to myspace profile” in order to continue what you’re doing.

6. You visit someone’s profile only to have your eyes bleed because of terrible page layout with non-matching designs and font colors.

7. Your experience is hindered because of intrusive banner ads that either talk to you or try to reach out and block your view of what you’re trying to look at.

8. You read yet another news account about how some child predator using Myspace has abducted a little girl or that some hoax myspace account has caused a teenager to commit suicide.

9. You’re frustrated with the fact that Myspace doesn’t allow you to post your contact info, meaning to contact someone you can only use Myspace’s glitchy Instant Messenger, message/email system, or wall commenting.

10. You’re tired of seeing Tom stare out at you from millions of friends lists and just wish he would change his fucking profile picture."

Framtidens kyrka #2, Nätverket

I förra delen skrev jag varför jag anser att kyrkan inte bör äga några egna lokaler, eller egentligen så lite som möjligt. Ett resultat av detta är att man måste ha någon annan typ av knutpunkt för församlingens medlemmar som kan ersätta de vanliga församlingslokalerna. Dessutom, om man ska dra det ekonomiska resonemanget till sin spets så bör inte församlingen ha avlönade predikanter. Frågan blir då, kan en kyrka fungera utan vare sig lokal eller pastorer?

Självklart kan det fungera! Det sociala nätverk som finns kring kyrkan tror jag mycket väl kan existera utan dess lokaler. Ett socialt nätverk består i grund och botten av människor och relationer som kopplar samman dessa. Det är detta nätverk som är kyrkan, sen hur många av dessa som faktiskt träffar varandra varje söndag är en ren social fråga.

Ett nätverk utan någon slags samordning kan dock lätt splittras och utan översyn går det inte att se var det brister. Dessutom så finns det en trygghet för den enskilde i att känna till exempelvis hur många andra som finns i nätverket. Alltså krävs det någon slags organisation bakom. Jag må vara formad av att ha växt upp under internetboomen, men jag tror att med hjälp av internet kan ett fåtal personer lätt strukturera och informera ett stort nätverk.

Om detta låter församlingen behålla sin församlingsidentitet även utan lokaler så är en del av min inledande fråga besvarad. Men hur ska undervisningen gå till då?

Fördelen med någon som är avlönad för att predika är, självklart, att personen kan ägna sig åt undervisningen på heltid och därmed hinner spotta ur sig en ungdomssamling, ett förmiddagsmöte och ett offertal till ett nattmöte varje vecka. Nackdelen är dock att den personens ord lätt anses vara mer värt än andra församlingsmedlemmars.

Ett system som istället bygger på att någon talar när man har något att säga tror jag är bättre. Framförallt när det talas i en grupp där man även kan diskutera det som sagts efteråt istället för att blint ta emot med ett halleluja och amen.

Förövrigt skulle det vara roligt att höra eventuella kommentarer. Skriv gärna om du tycker att jag är en vidrig traditionsutmanare, förd bakom ljuset av postmodernismen eller något annat trevligt!

TV-våren

För de av oss som följer de transatlantiska tv-serierna i transatlantiskt tempo, här är några smakprov på vad som komma skall våren 2008. En varning utfärdas dock för de som följer serierna på svensk tv, det är inte säkert att ni hunnit lika långt..

Lost



24



Jericho

Framtidens kyrka #1, Egendom

När vi pratar om dagens kyrka menar vi allt som oftast den plats där en församling möts för gudstjänst. Det är den naturliga samlingsplatsen för församlingsmedlemmar och ledare. Där finns ungdomssamlingar och förmiddagsmöten, morgon- och lunchböner, cellgruppsträffar och ledarsamlingar, det finns kontor, konferensrum och café. Det är trevligt, vardagligt och nästan mysigt. Men är det nödvändigt?

I samma takt som kristna byggde kyrkor så växte muren mellan det världsliga och det andliga. För utomstående måste det kännas väldigt onaturligt att komma till en kyrka, där det bara finns kristna, som till råga på allt är på sitt bästa och heligaste beteende. En hel församling kommer aldrig kunna anpassas för att en ny person ska kunna känna sig lugn och tillfreds. Istället är risken att man skrämmer iväg människor med en sann längtan.

Ett gott steg på vägen är cellgrupper / husgrupper / saltgrupper / bönegrupper. Vad man än kallar det brukar principen vara densamma. En liten grupp människor samlas för att i en av deltagarnas hem samtala, be, lovsjunga och fika (såklart). För en person utifrån blir det förmodligen mindre överväldigande med bara ett fåtal personer som kan anpassa sig något, det blir lättare att ställa frågor och man får lättare en social gemenskap.

Hittills har jag beskrivit dagens kyrka, men jag tror att vi har några steg kvar att ta. Morgondagens kyrka ska inte ha någon fysisk kyrka. Murarna mot omvärlden måste rivas, och de kommer finnas kvar så länge vi har en speciell plats för det andliga. Vidare så ska inte kyrkan vara bunden av det ekonomiska, som fastighetsskatter, lån och elräkningar. Kyrkan ska inte kunna ägas av någon annan än den som tillbeds av kyrkan, och därför kan inte kyrkan äga någonting. Och gällande det viktigaste på hela gudstjänsten – kyrkkaffet; varför inte gå ner till Barista och ta en kopp rättvisemärkt kyrkespresso?

Den apostoliska trosbekännelsen säger ”Vi tror ock på den helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv”. Varför ska vi bygga kyrkor när vi redan har en överallt, hela tiden och förevigt?

Konsten att söka jobb

I början av nästa månad flyttar jag till Sveriges framsida, Göteborg. Jag har lägenhet och rumskompis avprickat på listan. Det lilla jag behöver ta med i möbelväg är redan nerflyttat. Tyvärr återstår något sätt att inbringa tillräckligt med pengar för att köpa en HDTV och laptop och, just ja, betala hyra, mat, bredband, lokaltrafiksresor, telefonräkningar etcetera.

Jag ska på intet sätt påstå att jag sökt allt jag haft möjlighet att söka. Något kräsen kanske, men jag har valt bort allting som varit deltid, lågavlönat eller på något sätt använt en omskrivning av ordet telefonförsäljare. Det jag har sökt har varit jobb i butik (bra arbetstider) samt olika typer av industriarbete (bra pengar).

Problemet är tydligen, förstod jag idag, att jag har skrivit i mina ansökningar att jag faktiskt har ambitioner utöver att stå på ett band och sortera skruvar resten av mitt liv. Jag blev faktiskt bortsållad från ett industrijobb för att jag skrivit att jag framöver vill återuppta studierna!

Ett annat exempel på samma problematik är att jag blivit tipsad att inte beskriva mig själv som en person som tycker om att lösa problem, då det kan få personalansvariga att rata mig när jag söker enformiga jobb. Jag trodde att överkvalificerade anställda var en tillgång för företaget, men tydligen är det inte önskvärt att ha dessa fritänkare. Chefernas värsta mardröm är antagligen en underjordisk rörelse på företaget som delar ut utbildningskataloger och information om CSN-lån.

Insikten är att jag snarast ska sätta mig ner och skriva om mitt CV och personliga brev för att föra fram en bild att just jag är rätt ambitionslösa tjugo-nånting-åring för dem! Väl anställd ska jag bakom de tomma, blanka ko-ögonen låta hjärnan arbeta på högvarv för att komma på vad jag egentligen vill göra med mitt liv. Och kanske att jag ibland lämnar en utbildningskatalog från Chalmers på fikabordet.

När klimatfrågan blev häftig

Klimathotet eller den globala uppvärmningen. För några år sedan skulle medelsvensson antagligen fundera en stund och sedan skaka på huvudet. Det var frågor för professorer och Greenpeaceaktivister, inte för småbarnsföräldrar eller Volvoförare. Idag är det en annan femma.

Någonstans längs vägen blev den där mossiga globala uppvärmningen ett hett ämne. Det var coolt att bry sig om miljön, häftigt att återvinna och vi i O.C.-generationen belades med ansvaret för en värld på dekis. Allt är frid och fröjd på soptippar över hela landet för vi har lärt oss att allt som rör sig, lyser eller låter drivs tydligen inte av magi utan på batterier som ska lämnas åter.

Jag tycker det är fantastiskt hur landet lagom gemensamt sätter ner foten och tar ut skiten, papper för sig, plast för sig. Problemet är att på något sätt försvann fokus från AIDS, svält och inbördeskrig. Miljön blev en fråga i sig där vi får fakta presenterade som staplar och diagram, som var helt separerad från frågor om mänskliga rättigheter och folkmordsdefinitioner.

Insikten att klimatet är ett lyxproblem har inte slagit rot i vårt I-landssinne. Vi kan göra vår del, men det räcker inte och problemet är då att människor som inte har mat på bordet har svårt att engagera sig i att sortera soporna. För att inte tala om barnsoldater som har mage att inte plocka upp tomhylsorna efter sig!

Släpp taget om världstemperaturen och slå ett slag för medmänsklighet så kommer vi se resultat på båda fronter. Förmodligen är anledningen till klimatfrågans populäritet att det trots hotbilden känns ganska harmlöst, som ett tungt regnmoln borta vid horisonten. Folkmord är inte harmlöst, lika lite som svält. Släpp sargen, det är dags att se helheten.

Skönhet

Min vän Jesper frågade för ett tag sen hur jag skulle definiera skönhet, då ämnet ligger honom varmt om hjärtat. Jag har funderat lite på det här och mina tankar kretsar kring objektivitet kontra subjektivitet. Finns det någonting som är objektivt vackert? Eller existerar endast skönhet som en individuell åsikt?

Jag tror begreppet i sig är subjektivt, så till vida att det baseras på våra egna erfarenheter och känslor. Låt mig bli något mer ingående och förklara min tankegång, som är långt ifrån fulländad, och dela sedan med dig av dina egna tankar.

Mänsklig skönhet tror jag är den mest intrikata typen av skönhet och, som en konsekvens, även den mest individuella. Samhällsideal formar oss från barnsben och sätter en norm, men viktigare tror jag är känslor. Känslor, detta fenomen som endast kan förklaras själsligt eller slumpartat, som får oss att bete oss så underligt. Oavsett hur känslor kan existera så är det framförallt någonting som ligger bortom vår kontroll. Ens uppfattning av en människans eventuella skönhet tror jag i många fall är kopplad till dessa okontrollerbara känslor, och därmed kommer vår uppfattning av en människas skönhet ofrånkomligen vara beroende av just känslor.

Det finns såklart även andra typer av skönhet. Där kommer ytterligare en nivå in i ekvationen, som möjligtvis kan anas annars men som framgår tydligare då våra hormoner inte påverkar oss. Exempelvis, de gånger jag har slagits av naturens skönhet så har det på något sätt sammankopplats med en typ av religiös upplevelse.

Jag tror att det är här begreppet skönhet kommer till sin rätt, i det övernaturliga. Skönheten blir en symbol för det stora mysterium som är våra liv och den jord vi lever på. Skönheten påminner mig om det omöjliga i att vi existerar av en slump och det möjliga i att vi är skapade.

Äkthetens år 2008

Jonathan har fått sin Sara och de har ingått ett heligt förbund. Ett förbund av äkta kärlek. Lyckliga äro de tu, och lyckliga äro vi som fått dela deras glädje idag!

Avslutningen på kvällen bjöd på ett samtal kring och ett beslut om att 2008 utses till äkthetens år. Vi ska sträva efter det som är sant i vår tro, i våra känslor, i våra tankar och i våra relationer. I en bil på en mörk landsväg blev samtalsämnet vad som hände med oss alla när det blev dags att växa upp, hur mognaden tog ut sin rätt på relationer och hur det som var blev det som är.

Jag vill gärna tro att det är ett steg mot äktheten, att erkänna misstag och hitta de fel man gjort tidigare. Jag vill inte fastna i nostalgin, men nostalgin kan ge motivationen för att reda ut saker som gått fel. Det låter allvarligare än var det är, tro mig, men utan att finna sanningen om problem så kommer aldrig minnen att bli erfarenheter.

Så därför längtar vi efter att bli mer äkta. Det är inte nödvändigtvis för att tillfredställa vår Gud eller våra medmänniskor. Det är för att vi ska kunna bli tillfreds med de vi är och lära oss att älska de människor vi är. Älska din nästa som dig själv, uppmanar den gammal testamentliga guden oss. Vad gott gör den uppmaningen oss om vi inte älskar oss själva? Så låt äkthetens år leda till ett kärlekens år.

I natt ber jag för alla de människor jag älskar. De som ingått äktenskap, de som jag tagit avsked av, de som jag hoppades få träffa och de jag delade en stund av sökande med på den mörka landsvägen.

Bästa albumen 2007

10. Maps – We Can Create

I slutet av året fick jag genom Musikbyråns årslista upp ögonen för detta indierock/electronica band. Musiken känns drömsk, utan att för den skull tappa tempo, vilket i hård konkurrens ledde till att Maps debutalbum kom med på denna lista.

Utmärkande låt: So Low, So High





9. M.I.A. – Kala

M.I.A gör cool musik. Det bevisade hon redan med sitt första album Arular, men uppföljaren är coolare. Det är hiphop som möter electronica, och det är massor av trummor. Hon gör unik musik genom att hitta inspiration från världens alla hörn.

Utmärkande låt: Paper Planes





8. Editors – An end has a start

Ett sound som låter ungefär som ett något rockigare Interpol ger Editors andra album åttonde platsen. Det är indierock med strävan efter det storslagna, och det är utan tvekan riktigt bra.

Utmärkande låt: Smokers Outside the Hospital Doors






7. Klaxons - Myths Of The Near Future

Klaxons debutalbum är riktigt bra. Det är ett typexempel på den ganska flyktigt definierade genre som kallas New Rave, en slags blandning av rock, punk och dansmusik. Det är medryckande musik med litterära texter, vilket fungerar väldigt bra för dessa britter.

Utmärkande låt: Atlantis to Interzone




6. Kings of Leon – Because of the Times

Rock med bluesinslag har fungerat väldigt bra för Kings of Leon tidigare, och det funkar fortfarande väldigt bra. Musiken på deras tredje album känns mognare och det är ett mer utarbetat sound än exempelvis Aha Shake Heartbreak, som i gengäld gör det oslipade till något positivt. Det tog ett par genomlyssningar innan jag insåg skillnaden, och insåg att det är en grymt bra skiva.

Utmärkande låt: McFearless



5. Jens Lekman – Night Falls Over Kortedala

För andra och sista gången på listan så får jag tacka Musikbyrån för att de öppnade mina ögon. Night Falls Over Kortedala är storslagen och samtidigt mysig singer-songwriter/pop på temat de stora känslorna i det lilla. Njutningen är fullständig.

Utmärkande låt: Sipping on Sweet Nectar





4. Kent – Tillbaka till samtiden

Eskilstuna-killarna lyckas igen. Det är de obskyra men känslofyllda texterna i en, vid det här laget, välbekant tappning. Trots detta kä.ns det inte som upprepning. De har behållt det som definierar deras musik, men musiken har en lätt electro-prägel som ger skivan en slags storstadskänsla. Texterna förstärker den här känslan av att vara en obetydlig människa i en anonym stad. Definitivt en av deras bästa skivor!

Utmärkande låt: Columbus


3. Interpol – Our Love to Admire

Paul Banks har en sådan röst man bara kan drömma om; distinkt och alldeles lagom raspig, och en skillnad mot tidigare album är just att musiken vilar mer på hans röst. Interpol låter fortfarande som Interpol. Fast ännu bättre. Det var njutning från första spåret, och det går bara inte att tröttna!

Utmärkande låt: Pioneer to the Falls




2. Bloc Party – A Weekend in the City

Texterna återspeglar händelser som kunnat utspela sig vilken helg som helst, i vilken storstad som helst. Det är kritik mot främlingsfientlighet och media. Det är kärlek, sex och alkohol med den pulserande staden som bakgrund. A Weekend in the City är ett av årets bästa album. Det är meningsfyllda texter mot dansvänlig musik. Det är en skiva om nattlivet, för nattlivet.

Utmärkande låt: SXRT



1. Arcade Fire – Neon Bible

Och deras andra mästerverk. Kanadensiska Arcade Fire gör majestätisk orkestral rockmusik för massorna, och det är genialiskt. Grundarna och äkta makarna Win Butler och Régine Chassagne delar rikligt med sig av sina ljuva stämmor och hela bandet visar sin musikalitet. Önskar du att det var mer orglar och dragspel i rockmusiken så är det här bandet för dig. Bästa skivan 2007, Neon Bible.

Utmärkande låt: No Cars Go

PS. En annan lista över bästa albumen 2007 finns på bloggen tillhörande en av mina kära vänner.