Aftonbladet skriker ut rubriken i sina sedvanliga versaler: SKANDAL-BILDERNA! Bara rubriken får mig att sucka och sörja över inkompetensen och pseudo-nyheterna som präglar denna kvällstidning. Dessa skandalösa bilder föreställer Färjestads back André Lakos med klubban mellan benen, och i den tredelade bilden förstår vi att han simulerar onani. Där har vi skandalen; en spelare blir sur över ett domslut och väljer helt sonika att visa domaren vad han tycker om det.
Gesten ger match penalty och Lakos får en matchs avstängning. So far, so good. Domare Thomas Andersson gör här helt rätt, en spelare har inte rätt att ifrågasätta domslut och framförallt inte på det viset Lakos gör. Men när ärendet tas upp i disciplinnämnen så avgörs det att Lakos får ytterligare en matchs avstängning, det vill säga två totalt. Med vilket anledning undrar jag då?
En "onani-rörelse" jämställs alltså av Svenska Ishockeyförbundets disciplinnämnd med Andreas Jämtins dödsgest, vilket får mig att hyperventilera över den svenska kvällstidningsmoralen. Om jag inte visste bättre skulle jag nästan tro att det vara samma självutnämnda moraltanter som satt i nämnden som på Aftonbladets redaktion. Sambandet må bygga på indicier, men när Aftonbladets skandalpennor vässas så tycks disciplinnämnden helt plötsligt mer villiga att fläska på straffen.
Och Timrås lagkapten Sanny Lindström är mycket upprörd efter matchen. "På läktaren sitter familjer med barn som tittar på" klagar han i intervjun efter matchen. Jag var bortrest under säsongens första 25 omgångar, men jag har trots det sett både matcher som pausats för att skrapa bort blod från isen, slagsmål och spelare som inte kunnat ta sig till båset själva efter en tackling. Och Sanny "Ren som snö" Lindström ägnar själv sin mest tid åt att krama Teletubbies och sjunga sånger i Lattjolajban. Eller?
12 februari 2008
8 februari 2008
Skivsamlingen
Idag har Skivsamlingen äntligen gjort entré på det världsomspännande nätet. Ja, det är jag som har gjort den, och ja, jag vill passa på att göra reklam för den. Gå dit och registrera er nu! Men till saken..
För flera år sedan var det första jag och många andra gjorde när man införskaffat en ny skiva att gå in på dåvarande Skivsamling.nu och lägga till den för allmän beskådan. Tillfredsställelsen att lägga till en ny skiva på sin webbsamling gick nästan att jämställa med känslan av att hålla det senaste musikaliska mästerverket i handen.
Det är ett konstigt fenomen egentligen, att samla på skivor. Personligen så lyssnar jag sällan på CD-skivor. När jag tänker på det inser jag att det enda ljudsystem jag har är mina datorhögtalare, och möjligtvis de som är inbyggda i teven. Jag ska också villigt erkänna att jag nästan alltid redan har skivan jag köpt på datorn, för allvarligt talat, är det egentligen någon som förväntar sig att jag ska lägga ut mellan 100 och 150 kronor för att köpa grisen i säcken?
Men om jag redan har möjlighet att närsomhelst lyssna på musiken på skivan, vad är det då som gör att jag långt i förväg kan planera vilket mitt nästa köp ska bli? Eller som gör att jag känner mig upprymd på vägen till postkontoret för att hämta ut ett paket från CDON?
Kanske är det att en ny skiva i samlingen kompletterar mig och min identitet, att det tydligare definierar Jaget. Kanske är det för syns skull, att om man som jag inte är någon stjärna på varken fotboll eller gitarr så får man söka någonting annat att framhäva. Kanske är det djupt rotade narcissistiska sår, som enligt uppgift ofta leder till ett samlarbeteende.
Jag tror, och hoppas, att det mest lutar åt det förstnämnda alternativet snarare än de andra två. Det är möjligt att det är en överanalys, men mitt spontana svar på varför jag samlar på skivor är en splittring mellan att jag vill stödja artisten och att "det är kul att ha". Överanalys eller förenkling, choose your poison.
För flera år sedan var det första jag och många andra gjorde när man införskaffat en ny skiva att gå in på dåvarande Skivsamling.nu och lägga till den för allmän beskådan. Tillfredsställelsen att lägga till en ny skiva på sin webbsamling gick nästan att jämställa med känslan av att hålla det senaste musikaliska mästerverket i handen.
Det är ett konstigt fenomen egentligen, att samla på skivor. Personligen så lyssnar jag sällan på CD-skivor. När jag tänker på det inser jag att det enda ljudsystem jag har är mina datorhögtalare, och möjligtvis de som är inbyggda i teven. Jag ska också villigt erkänna att jag nästan alltid redan har skivan jag köpt på datorn, för allvarligt talat, är det egentligen någon som förväntar sig att jag ska lägga ut mellan 100 och 150 kronor för att köpa grisen i säcken?
Men om jag redan har möjlighet att närsomhelst lyssna på musiken på skivan, vad är det då som gör att jag långt i förväg kan planera vilket mitt nästa köp ska bli? Eller som gör att jag känner mig upprymd på vägen till postkontoret för att hämta ut ett paket från CDON?
Kanske är det att en ny skiva i samlingen kompletterar mig och min identitet, att det tydligare definierar Jaget. Kanske är det för syns skull, att om man som jag inte är någon stjärna på varken fotboll eller gitarr så får man söka någonting annat att framhäva. Kanske är det djupt rotade narcissistiska sår, som enligt uppgift ofta leder till ett samlarbeteende.
Jag tror, och hoppas, att det mest lutar åt det förstnämnda alternativet snarare än de andra två. Det är möjligt att det är en överanalys, men mitt spontana svar på varför jag samlar på skivor är en splittring mellan att jag vill stödja artisten och att "det är kul att ha". Överanalys eller förenkling, choose your poison.
3 februari 2008
Framtidens kyrka #3, Replik
Jag fick mothugg på min utläggning om avskaffandet av kyrkolokaler där Emil skriver ”Jag tror att människan behöver […] en helig plats som är tillägnad Gud, där man verkligen känner att den här platsen är tillägnad Gud”.
Personligen tror jag att vilken plats som helst kan helgas och tillägnas Gud, detta bara genom sättet man är och tänker om platsen. Som människa är vi dock beroende av våra intryck, men att skapa en sådan atmosfär behöver man inte en kyrka i traditionell bemärkelse.
Dock tror jag att det finns en poäng i det Emil skriver. Det finns något speciellt i att ha en kyrka byggd för ett enda syfte, en byggnad som i sig är en gåva till Skaparen och ett uttryck för människans tacksamhet. Men, precis som det Emil nämner, så måste man då ifrågasätta alla de saker som existerar runt omkring, som tillval vid köp av en ny bil. Ska en kyrka byggas så ska det vara ett offer till Gud, inte en gåva till människan, och där ligger den före detta statskyrkan ljusår före de flesta frikyrkor.
Det är möjligt att min åsikt låter mildrad. Det hela bottnar dock för mig i en djupt rotad tro att en utopisk församling inte ska ha fasta utgifter, då exempelvis elräkningar och liknande är en utgift som avviker från vad offergåvor borde gå till. Detta är självklart någonting som är otroligt svårt att klara av i ett samhälle som vårt, framförallt när en församling växer och ett visst mått av organisation krävs.
Kontentan av det hela blir följande. Jag önskar en strävan efter en - ekonomiskt talat - fri församling så att de pengar som kommer in kan gå till det som är viktigt. För mig är detta inte att driva en caféverksamhet, utan katastrofhjälp. Det är inte avlöning av personal, utan bromsmediciner till HIV-smittade. Det är inte en ny projektor, utan kanske att det är för renoveringen av en kyrka, byggd till Guds ära.
Personligen tror jag att vilken plats som helst kan helgas och tillägnas Gud, detta bara genom sättet man är och tänker om platsen. Som människa är vi dock beroende av våra intryck, men att skapa en sådan atmosfär behöver man inte en kyrka i traditionell bemärkelse.
Dock tror jag att det finns en poäng i det Emil skriver. Det finns något speciellt i att ha en kyrka byggd för ett enda syfte, en byggnad som i sig är en gåva till Skaparen och ett uttryck för människans tacksamhet. Men, precis som det Emil nämner, så måste man då ifrågasätta alla de saker som existerar runt omkring, som tillval vid köp av en ny bil. Ska en kyrka byggas så ska det vara ett offer till Gud, inte en gåva till människan, och där ligger den före detta statskyrkan ljusår före de flesta frikyrkor.
Det är möjligt att min åsikt låter mildrad. Det hela bottnar dock för mig i en djupt rotad tro att en utopisk församling inte ska ha fasta utgifter, då exempelvis elräkningar och liknande är en utgift som avviker från vad offergåvor borde gå till. Detta är självklart någonting som är otroligt svårt att klara av i ett samhälle som vårt, framförallt när en församling växer och ett visst mått av organisation krävs.
Kontentan av det hela blir följande. Jag önskar en strävan efter en - ekonomiskt talat - fri församling så att de pengar som kommer in kan gå till det som är viktigt. För mig är detta inte att driva en caféverksamhet, utan katastrofhjälp. Det är inte avlöning av personal, utan bromsmediciner till HIV-smittade. Det är inte en ny projektor, utan kanske att det är för renoveringen av en kyrka, byggd till Guds ära.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)