5 oktober 2008

Gud är mitt harnesk, jag fruktar intet, in i Lützens tunga dimmor vi rida

Är det konstigt att känna en viss sorg över Gustaf Adolf den stores bortgång och fall, såhär ca 376 år senare? Ett styng av besvikelse över det som på sätt och vis kom att bli början till slutet på den svenska stormaktstiden? En uppenbar lek av typen "tänk om", men att den tidiga förlusten av den svenske kung, som av så många ansetts och anses vara en av de stora fältherrarna genom tiderna, hade påverkan på landets historia kan det inte råda någon tvekan om.

Det går inte att veta om Gustaf II Adolf skulle insett när rikets gränser sträckts till sitt yttersta eller om han, likt Karl XII, skulle låta något som får liknas vid storhetsvansinne styra sina armé av karoliner. Vi vet inte heller hur hans efterträdare skulle uppträtt när de fått makt över detta potentiella Sverige.

Kanske hade vi varit en ståtlig stormakt, ett demokratiskt exempel och en människorättsutopi. Kanske en liten förfallen diktatur uppträngda i de lappländska skogarna.

Men det troligaste är kanske ändå att vi sakta men säkert skulle tappa intresset för herreväldet över det baltiska havet. Tillslut skulle vi låta de enträget vapenskramlande och påtagligt berusade ryssarna få det förbaskade Finland. Förmodligen skulle vi tröttna på Norges evinnerliga gnäll och skita i unionen. Och därefter skulle vi helt tillfreds glida ner i tevesoffan, slötitta på Idol och fundera över det svenska mindervärdeskomplexet.

Inga kommentarer: