Men liksom du min hydda pryder
och dig i all din täckhet ter,
en grym förvandlings lag du lyder,
du vissnar, dör och finns ej mer,
och ledsnar vid min ömma vård,
bland ringa stoft din fägring gömmer,
du är ju otacksam och hård?
Men skall jag på en blomma klandra,
det veka väsen klaga an,
dess öde är sig att förandra,
hon måste vara som hon kan.
Hon är ett gräs, hon skall förfalna,
jag intet agg till henne bär.
Så ser jag ock ditt hjärta kallna,
det måsta vara som det är
- Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718 - 1763)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar