I början av nästa månad flyttar jag till Sveriges framsida, Göteborg. Jag har lägenhet och rumskompis avprickat på listan. Det lilla jag behöver ta med i möbelväg är redan nerflyttat. Tyvärr återstår något sätt att inbringa tillräckligt med pengar för att köpa en HDTV och laptop och, just ja, betala hyra, mat, bredband, lokaltrafiksresor, telefonräkningar etcetera.
Jag ska på intet sätt påstå att jag sökt allt jag haft möjlighet att söka. Något kräsen kanske, men jag har valt bort allting som varit deltid, lågavlönat eller på något sätt använt en omskrivning av ordet telefonförsäljare. Det jag har sökt har varit jobb i butik (bra arbetstider) samt olika typer av industriarbete (bra pengar).
Problemet är tydligen, förstod jag idag, att jag har skrivit i mina ansökningar att jag faktiskt har ambitioner utöver att stå på ett band och sortera skruvar resten av mitt liv. Jag blev faktiskt bortsållad från ett industrijobb för att jag skrivit att jag framöver vill återuppta studierna!
Ett annat exempel på samma problematik är att jag blivit tipsad att inte beskriva mig själv som en person som tycker om att lösa problem, då det kan få personalansvariga att rata mig när jag söker enformiga jobb. Jag trodde att överkvalificerade anställda var en tillgång för företaget, men tydligen är det inte önskvärt att ha dessa fritänkare. Chefernas värsta mardröm är antagligen en underjordisk rörelse på företaget som delar ut utbildningskataloger och information om CSN-lån.
Insikten är att jag snarast ska sätta mig ner och skriva om mitt CV och personliga brev för att föra fram en bild att just jag är rätt ambitionslösa tjugo-nånting-åring för dem! Väl anställd ska jag bakom de tomma, blanka ko-ögonen låta hjärnan arbeta på högvarv för att komma på vad jag egentligen vill göra med mitt liv. Och kanske att jag ibland lämnar en utbildningskatalog från Chalmers på fikabordet.
Jag ska på intet sätt påstå att jag sökt allt jag haft möjlighet att söka. Något kräsen kanske, men jag har valt bort allting som varit deltid, lågavlönat eller på något sätt använt en omskrivning av ordet telefonförsäljare. Det jag har sökt har varit jobb i butik (bra arbetstider) samt olika typer av industriarbete (bra pengar).
Problemet är tydligen, förstod jag idag, att jag har skrivit i mina ansökningar att jag faktiskt har ambitioner utöver att stå på ett band och sortera skruvar resten av mitt liv. Jag blev faktiskt bortsållad från ett industrijobb för att jag skrivit att jag framöver vill återuppta studierna!
Ett annat exempel på samma problematik är att jag blivit tipsad att inte beskriva mig själv som en person som tycker om att lösa problem, då det kan få personalansvariga att rata mig när jag söker enformiga jobb. Jag trodde att överkvalificerade anställda var en tillgång för företaget, men tydligen är det inte önskvärt att ha dessa fritänkare. Chefernas värsta mardröm är antagligen en underjordisk rörelse på företaget som delar ut utbildningskataloger och information om CSN-lån.
Insikten är att jag snarast ska sätta mig ner och skriva om mitt CV och personliga brev för att föra fram en bild att just jag är rätt ambitionslösa tjugo-nånting-åring för dem! Väl anställd ska jag bakom de tomma, blanka ko-ögonen låta hjärnan arbeta på högvarv för att komma på vad jag egentligen vill göra med mitt liv. Och kanske att jag ibland lämnar en utbildningskatalog från Chalmers på fikabordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar